Tre busshaverier på tre dagar

Tisdag 19/1

I tisdags skulle vi göra en utflykt till Fraser Island. Att åka dit när det är fint väder är helt fantastiskt, det hade jag klart för mig och det ville jag så klart gärna vara med om. Nu var det ju bara det att det hade varit pissregn i flera dagar och det verkade inte som det skulle bli bättre. Dyrt var det också, men jag bokade in mig i alla fall, med stor tvekan. Ångrade mig sedan på kvällen och planeade så smått en vit lögn på morgonen.

På morgonen var det faktiskt uppehåll med tendens att klarna upp, så jag åkte med – och det blev en helt fantastisk dag! Vi hade visserligen inte uppehåll hela tiden; det småregnade när vi gick i regnskogen (!) och så kom det en störtskur när vi satt i bussen, strax innan vi skulle äta lunch, och det gjorde inget.

Fraser är en jättafin och speciell ö. Det är världens största sandö (drygt 12 km lång), så där finns förstås långa härliga sandstränder, men också vacker skog med frodig vegetation, klara små sjöar och ett rikt djurliv. Vi fick bland annat möta tre dingor, på nära håll. Jättesöta är de, men lömska. De är ju vargar trots att de ser ut som de snällaste hundar.

Det går en färja över till ön och väl där går det bara att ta sig fram med fyrhjulsdrivet fordon. Vägarna är inte att leka med, till och med för en van norrländsk skogsvägsvagabond som jag var de osedvanligt gropiga, smala och sandiga. Vi åkte runt med en 4w-buss som kördes av en glad och duktig guide.

Vi stannade vid väl valda fina ställen på ön. I regnskogen berättade han om träd som är speciella för ön. I en fin liten å simmade vi med strömmen ner till havet (tre av oss gick sedan upp igen mot strömmen. Det var jobbigt!) och i en av sjöarna badade vi i varmt och härligt vatten. Guiden hade mycket intressant att berätta överallt.

På yttersidan av ön körde vi på stranden. Där går vågorna alltid höga. Det var skithäftigt och man hade verkligen lust att kasta sig ut i dem. Att göra det tillhör dock inte det tillrådliga man kan göra här i livet. Kraftiga underströmmar, vithajar, giftiga vattenormar och farliga maneter talar emot. Jag kände på vattnet i alla fall.

När vi körde längs stranden på väg mot ett ställe där vi skulle äta lunch, stannade bussen pötsligt av sig själv. Den startade igen, men stannade snart igen. Där stod vi, bara några meter från vattet – och tidvattnet var på väg in! Trots flera försök ville bussen inte mer, chaffisen blev allt med bekymrad – och det hela slutade med att en annan buss kom och bogserade oss, samtidigt som regnet störtade ner. Hur många har varit med om det??? Att bli bogserad i en buss, av en annan buss, på en vild Stilla Havsstrand!

Onsdag

Vaknade, steg upp och tittade ut på en klarblå himmel! Tänk att man kan bli så glad över det. Nu var det så att vi hade en bussdag framför oss, men den skulle inte bli så lång så vi såg fram emot att få njuta av solen på eftermiddagen. När vi kom fram skulle vi äta lunch var det sagt. Men försök gissa vad som hände!! En orange varningslampa började lysa på bussen en stund efter att den hade tankats. Den varnade om motorfel och som alla med en någorlunda modern bil vet, krävs det en mekanieker med dator för att ta reda på vad det är för fel.

Chris ringde efter en sån. Han kom efter TRE (3)!!! timmar. Vi stod vid sidan av vägen på ett ställe där det inte fanns någonting (ja, utom tre kängurur som höll till i närheten) och det var HETT utom när störtregnet kom. Som om inte detta var nog så hade mekanikern med sig fel kabel till datorn när han kom. Vi hade ju inte ätit lunch, så en och annan började utan överdrift bli lite småkinkig... Lite frukt, kex och nötter kunde vi i alla fall plocka fram ur köket. Chris ringde till slut efter en annan buss som kom och hämtade oss och körde oss till campingen på Capricorn coast där vi skulle bo. På vägen passerade vi stenbockens vändkrets.

Dit kom vi vid sjutiden och fick äntligen vår ”lunch”. Maten var god, de som driver den är jättegullliga, stugorna är nya och fina och campingen är mysig, så humöret var på topp igen innan vi la oss.

Torsdag

Vi är på Capricorn coast nu och passerade stenbockens vändkrets på vägen hit. Just den här platsen kallas Capricorn cave efter en jättestor grotta med mer än 15 salar och gångar. Den ligger 100 meter från campingen  och efter frukosten idag besökte vi den. Det visade sig att det var en svensk, John Olsson, som bodde i Norge men utvandrade till Australien på 1880-talet, som upptäckte grottan och köpte marken där den ligger. Han utforskade den med ett stearinljus i handen och byggde en del trappor och spångar för att det skulle vara lättare att ta sig fram i den. Berget som den finns i är inte särskilt stort, men det är i princip helt ihåligt, med grottor i lager ovanpå varandra och gångar som förbinder dem.

Det finns en del stalaktiter i den, men eftersom den har flera öppningar uppåt så har det inte bildats så mycket ”dekorationer” trots att det är en kalkstensgrotta.

Grottan är fortfarande i privat ägo av dem som äger campingen. Den har fått belysning och i en av salarna som John Olsson kallade ”The Cathedral” brukar fok gifta sig. Det var riktigt roligt och intressant att gå runt i den och bortsett från attiraljerna som gör den mer lättillgänglig är den helt i oförstört skick. På vägen ut ur grottsystemet kunde vi om vi ville gå genom en smal passage som sicksackar sig mellan bergsidorna. Det var smalt, ganska lågt och lite blött, men inte svårt eller otäckt, utan bara fascinerande.

Nu sitter vi i bussen igen. Landskapet är grönt och frodigt. Det är ganska platt med en och annan kulle och ibland berg i fjärran. Det är mycket jordbrukslandskap, men också många träd, mest eukalyptus. Man ser en hel del sockerplantager och många kor. Den här delen av Australien är den största köttproducenten i landet.

NU kommer jag äntligen till det ”roliga” som hände idag. Chris hade inte fått igång bussen så han ringde och meddelade att samma buss som körde oss till campingen igår, kommer och hämtar oss idag och han möter upp i kväll. Så blev det dock inte. Vid lunchtid ringde han och sa att han kommer i morgon i stället, men att allt skulle ordnas för oss när vi kom till campingen. Det gjorde det också – NÄR vi väl kom dit! Chauffören hade nämligen inte fått någon ordentlig vägbeskrivning och körde fel flera gånger – långt fel menar jag då – innan han ringde till campingen och bad dem beskriva vägen. Det gjorde de också. Det var bara det att mitt i stan, som heter Airlie Beach, var det enkelriktat på ett ställe på grund av vägarbete. För att komma tillbaka var man tvungen att göra en u-sväng runt en stolpe. Det var trångt. För trångt för en buss. Men skam den busschaufför som ger sig (?). Han försökte vända där ändå. Redan på första backningen gick det illa, och fönsterrutan längst bak på ena sidan kraschades mot ett träd.

Då valde han att i stället köra framåt en bit mot enkelriktningen och sedan backa tillbaka i trafikriktningen. Snack om cirkus! Tre busshaverier på tre dagar!