WOOOOOAAAAAAAWWWWW

Har inte tid att skriva nu men måste bara skrika ut "JAG HAR FALLSKÄRMSHÓPPAT OCH DET VAR ALLDELES HELT FANTASTISKT FABULÖST EPISKT UNDERBART" !

Jag hoppade från 14000 feet, dvs ca 4,5 km, och föll fritt i ca 60 sekunder, dvs ca 3 km. Alltså en genomsnittshasighet på 180 km/t. Det var helt otroligt häftigt. Inte det minsta obehagligt utan bara HÄÄÄÄRLIGT!

Sedan svävade vi i ca 1200 m när skärmen var helt utvecklad. Vi såg längt över hav och land och det var bara helt underbart. Vi gjorde några roliga svängar och sedan landade vi på en strand!

JAG ÄR LYCKLIG och längtar till nästa gång! Kunde ha gjort det igen redan idag.

PS Bildbevis kommer så småningom.

Regnskog och barriärrev

Lördag 23/2

Bussdag hela långa dagen. Vi är på väg till Cairns, och har den hittills längsta körsträckan. Längs vägen är det miltals med sockerfält. Vi kör igenom en och annan liten stad. Här och var ser man att det brunnit  men på många ställen är det översvämningar eller i alla fall väldigt blött. För övrigt händer det inte så mycket. Chris körde nyss en australisk sentimental film som inte lyckades fånga min koncentration. Jag hörde nåt om tårar i ögonen på slutet...

Den här resan är ju annorlunda än ”vanliga” Rosa Bussresor på flera sätt. Man åker inte i en rosa buss, man sover i tält och man åker med ett inhemskt reseföretag. På Nya Zeeland hade vi en reseledare/chaffis och en matansvarig, Här finns det bara en reseledare/chaffis men ingen matansvarig. Det innebär att matlagen har mer att göra. De ska både handla och laga själva maten. Det innebär också att vi oftare stannar och äter både frukost och lunch på någon rastplats längs vägen, vilket i isn tur innebär att maten blir dyr och dålig, i alla fall om man inte hela tiden vill äta en massa brödrätter.

En annan sak som skiljer är att bussen är traditionellt byggt, alltså det finns inga bakåtvända säten som det gör på de rosa bussarna. Det gör att bussdagarna blir tråkigare och mindre sociala.

Jag saknar också¨att sova på bussen. Det är mycket mer praktiskt än att hålla på med tält. Om än tälten hade varit bra är bussen bättre.

Ja det var några minus. Det finns ju för- och nackdelar med alla sätt att resa, och oavsett minusen så är det såklart roligt att vara här och få se och uppleva en massa saker. Att resa är meningen med livet. Eller?

Åter till dagen. Vi kom så småningom fram till Cairns där vi bor på ett hostel mitt i stan. Efter att ha installerat oss i rummen bokade vi aktiviteter för de tre dagar vi ska vara här. Barriärrevet är en självklarhet här, men också olika utflykter i den tropiska regnskogen. Det finns också möjlighet att göra en massa andra adrenalinhöjande saker. Jag har bokat en sån! Nåt som jag har velat göra i många år, men inte varit riktigt redo att verkligen göra förrän nu! Jag talar inte om vad. Inte än!

Efter det åt vi en enkel men god middag på baren som hör till hostelet. De serverar inte frukost men gratis middag, om man köper en drink i baren. Smart är bara förnamnet. Sedan blev det en ganska tidigt kväll för de flesta av oss. Hettan som nu omger oss är minst sagt tröttande och man orkar inte så mycket på kvällen även om det varit en stillsam dag.

Söndag

Jag och åtta andra hade bestämt oss för att åka med en linbana som går över regnskogen till en liten stad som heter Kuranda. Linbanan är ca 8 km och går som sagt över djungeln. Det var magnifikt att se den fantastiska växtligheten uppifrån. Det är två stopp på vägen där man går runt lite i regnskogen och får information om olika träd och andra växter, och även lite om områdets  historia och aboriginerna som levt där.

Det läckra med Kuranda var alla regnskogsträd som växte längs gatorna. Jag köpte också ett par skivor med aboriginmusik. För övrigt är staden väldigt kommersialiserad. Den blev tidigt en stad som konstnärer sökte sig till och det blev snart Australiens första kommersiella marknaderna med konst och hantverk. Numer är staden i princip en enda jättemarknad med allt från ”äkta aboriginkonst made in China” och en massa tingeltangel, till fantastisk konst och hantverk av aboriginer och andra.

Nåväl, vi gick där och tittade en stund innan vi ät lunch och sedan så småningom åkte tillbaka med ett gammalt tåg som kör genom vacker natur med fantastisk utsikt. Det var en trevlig dag.

Måndag

Sitter i rummet där vi bor och skriver. Det har precis mörknat och utanför balkongen flyger en massa flygande hundar, alltså stora fladdermöss som ser ut som fåglar, om man inte tittar noga. Men nu var det inte det jag skulle berätta, utan att jag har varit på Stora Barriärrevet idag! Denna fantastiska undervattensvärld som man har hört talas om i så många år. Nu har jag verkligen varit där och det uppfyllde verkligen alla förväntningar. Nu är jag ju ingen sportdykare och kommer aldrig att bli, och efter det som hände när jag skulle försöka snorkla i Nya Zeeland, känner jag mig bränd på det också, så jag simmade omkring med simglasögon över revet, och det var jättehäftigt det också.

Men jag tar det från början. Så gott som alla i gruppen hade bokat in sig på samma tur till revet. Vi åkte med en segelkatamaran, men eftersom det knappt var någon vind så skulle det ha tagit alldeles för lång tid att ta sig dit utan motorn. Det tog faktiskt två timmar ändå, så det ligger en bit ut. På vägen gick de igenom olika saker med dem som skulle dyka och har dykcert, med dem som skulle prova på att dyka och med dem som skulle snorkla.

Så småningom var vi framme och det var bara att gå ner i vattnet, när man hade fått stingsuiten på sig, alltså en heltäckande tunn dräkt som skyddar mot de små knappt synliga maneterna som finns överallt och som bränner inte bara så att man blir svårt sjuk utan även dödligt. Det bor en tjej här på hostlet som blev bränd av en sådan häromdagen. Henne fick de köra direkt till sjukhus för behandling. Det gick bra för henne som väl var.

Nåväl, jag simmade ut och efter bara några meter från båten var jag över revet. Det såg ut precis som man föreställt sig och sett på bilder, i tv och akvarium många många gånger – men det var bara SÅÅ häftigt att simma över det och se alla fantastiska koraller röra sig i vattnet och alla stim med småfisk i klara färger simma omkring där. Vilken känsla alltså. Det kändes liksom surrealistisk på nåt vis.

Jag var inte i så länge, kanske en halvtimme eller så, men kände mig nöjd och lycklig efter det. Även från båten såg man förresten en massa fina fiskar och några stora som gillade att simma runt den. Några av dem som snorklade och dök fick också se en liten haj och en större, så kallad vitfenad revhaj.

Sedan fick vi en riktigt god lunch på båten och efter det körde vi vidare till en annan plats, nära en liten atoll med en underbar vit sandstrand. Här kunde de som ville åka med en mindre båt till ön och sedan snorkla eller simma tillbaka till båten. Man kunde också välja att gå i från båten och snorkla kring den, eller så kunde man åka en tur med en glasbottenbåt över revet. Jag och några andra gjorde det sistnämnda och det var riktigt häftigt. Vi hade en stor fisk som följde oss under båten hela vägen och vi såg en massa småfiskar i reven, bland annat några ”nemofiskar”. Sedan körde vi iland på ön för att hämta några och då hann vi ta oss ett snabbt dopp. Vattnet var ljuvligt varmt, men jag hade inte termometern med mig, så jag vet inte hur varmt, men minst 30 grader måste det ha varit i alla fall.

Ännu en underbar dag i paradiset med andra ord! Och i morgon ska det ske! Jag längtar verkligen. Kanske blir det det bästa jag någonsin gjort!     

Med koraller mellan tårna

Fredag 22/2

Vilken underbar dag! Vi är i Airlie beach, en liten stad som ligger i höjd med de södra delarna av Stora Barriärrevet. Staden är inte så märkvärdig, men öarna här utanför!! De heter Whitsunday Islands och är en ögrupp med 72 öar. Det finns många olika erbjudanden om hur kan kan uppleva dem; öturer med båt till flera öar, segling, snorkling, dykning och så vidare. Jag var sugen på att paddla och tur nog var min kajakkompis Erik också det, så han och jag åkte till en liten ö som heter Daydream Island. Där hyrde vi kajaker och hade en underbar dag längs de små öarna. Vi stannade på en korallstrand en stund och beundrade de vackra formerna och färgerna som fyllde stranden, men fortsatte ganska snart eftersom man inte kan/bör bada här utan hel dräkt som skydd mot stingrockor och maneter. Vi paddlade i underbara små vikar där högvattnet gjorde att träden stod långt ute i vattnet. Vi paddlade mellan träd, under grenar och rötter. Sedan såg vi att vattnet gick långt in mellan träden på ett ställe, så vi paddlade in där. Det visade sig vara en liten å som gick in i djungeln. Vi följde den i kanske en halv kilometer tills jag plötsligt sa ”Tänk om det finns krokodiler här!”. Det såg verkligen ut som det brukar göra på film när det kommer krokosar, så vi vände och paddlade snabbt ut i havet igen!

Totalt paddlade vi mer än 15 km. Vi räknade till 17 på kartan, men skalan var dålig så vi garderar oss med att säga minst 15. Trots att vi stannade och fotade och vilade ganska mycket, höll vi god fart, ca 5 km/timmen. Vädret var härligt, det var ett svagt molntäcke som höll den värsta solen borta större delen av dagen och det var bara så ljuvligt.

Sedan åt vi en god lunch på ön och badade i swimmingpoolen och bubbelbadet där, innan vi avslutade dagen med en öl innan båten som vi skullle åka tillbaka med gick. Detta är livet!

Tre busshaverier på tre dagar

Tisdag 19/1

I tisdags skulle vi göra en utflykt till Fraser Island. Att åka dit när det är fint väder är helt fantastiskt, det hade jag klart för mig och det ville jag så klart gärna vara med om. Nu var det ju bara det att det hade varit pissregn i flera dagar och det verkade inte som det skulle bli bättre. Dyrt var det också, men jag bokade in mig i alla fall, med stor tvekan. Ångrade mig sedan på kvällen och planeade så smått en vit lögn på morgonen.

På morgonen var det faktiskt uppehåll med tendens att klarna upp, så jag åkte med – och det blev en helt fantastisk dag! Vi hade visserligen inte uppehåll hela tiden; det småregnade när vi gick i regnskogen (!) och så kom det en störtskur när vi satt i bussen, strax innan vi skulle äta lunch, och det gjorde inget.

Fraser är en jättafin och speciell ö. Det är världens största sandö (drygt 12 km lång), så där finns förstås långa härliga sandstränder, men också vacker skog med frodig vegetation, klara små sjöar och ett rikt djurliv. Vi fick bland annat möta tre dingor, på nära håll. Jättesöta är de, men lömska. De är ju vargar trots att de ser ut som de snällaste hundar.

Det går en färja över till ön och väl där går det bara att ta sig fram med fyrhjulsdrivet fordon. Vägarna är inte att leka med, till och med för en van norrländsk skogsvägsvagabond som jag var de osedvanligt gropiga, smala och sandiga. Vi åkte runt med en 4w-buss som kördes av en glad och duktig guide.

Vi stannade vid väl valda fina ställen på ön. I regnskogen berättade han om träd som är speciella för ön. I en fin liten å simmade vi med strömmen ner till havet (tre av oss gick sedan upp igen mot strömmen. Det var jobbigt!) och i en av sjöarna badade vi i varmt och härligt vatten. Guiden hade mycket intressant att berätta överallt.

På yttersidan av ön körde vi på stranden. Där går vågorna alltid höga. Det var skithäftigt och man hade verkligen lust att kasta sig ut i dem. Att göra det tillhör dock inte det tillrådliga man kan göra här i livet. Kraftiga underströmmar, vithajar, giftiga vattenormar och farliga maneter talar emot. Jag kände på vattnet i alla fall.

När vi körde längs stranden på väg mot ett ställe där vi skulle äta lunch, stannade bussen pötsligt av sig själv. Den startade igen, men stannade snart igen. Där stod vi, bara några meter från vattet – och tidvattnet var på väg in! Trots flera försök ville bussen inte mer, chaffisen blev allt med bekymrad – och det hela slutade med att en annan buss kom och bogserade oss, samtidigt som regnet störtade ner. Hur många har varit med om det??? Att bli bogserad i en buss, av en annan buss, på en vild Stilla Havsstrand!

Onsdag

Vaknade, steg upp och tittade ut på en klarblå himmel! Tänk att man kan bli så glad över det. Nu var det så att vi hade en bussdag framför oss, men den skulle inte bli så lång så vi såg fram emot att få njuta av solen på eftermiddagen. När vi kom fram skulle vi äta lunch var det sagt. Men försök gissa vad som hände!! En orange varningslampa började lysa på bussen en stund efter att den hade tankats. Den varnade om motorfel och som alla med en någorlunda modern bil vet, krävs det en mekanieker med dator för att ta reda på vad det är för fel.

Chris ringde efter en sån. Han kom efter TRE (3)!!! timmar. Vi stod vid sidan av vägen på ett ställe där det inte fanns någonting (ja, utom tre kängurur som höll till i närheten) och det var HETT utom när störtregnet kom. Som om inte detta var nog så hade mekanikern med sig fel kabel till datorn när han kom. Vi hade ju inte ätit lunch, så en och annan började utan överdrift bli lite småkinkig... Lite frukt, kex och nötter kunde vi i alla fall plocka fram ur köket. Chris ringde till slut efter en annan buss som kom och hämtade oss och körde oss till campingen på Capricorn coast där vi skulle bo. På vägen passerade vi stenbockens vändkrets.

Dit kom vi vid sjutiden och fick äntligen vår ”lunch”. Maten var god, de som driver den är jättegullliga, stugorna är nya och fina och campingen är mysig, så humöret var på topp igen innan vi la oss.

Torsdag

Vi är på Capricorn coast nu och passerade stenbockens vändkrets på vägen hit. Just den här platsen kallas Capricorn cave efter en jättestor grotta med mer än 15 salar och gångar. Den ligger 100 meter från campingen  och efter frukosten idag besökte vi den. Det visade sig att det var en svensk, John Olsson, som bodde i Norge men utvandrade till Australien på 1880-talet, som upptäckte grottan och köpte marken där den ligger. Han utforskade den med ett stearinljus i handen och byggde en del trappor och spångar för att det skulle vara lättare att ta sig fram i den. Berget som den finns i är inte särskilt stort, men det är i princip helt ihåligt, med grottor i lager ovanpå varandra och gångar som förbinder dem.

Det finns en del stalaktiter i den, men eftersom den har flera öppningar uppåt så har det inte bildats så mycket ”dekorationer” trots att det är en kalkstensgrotta.

Grottan är fortfarande i privat ägo av dem som äger campingen. Den har fått belysning och i en av salarna som John Olsson kallade ”The Cathedral” brukar fok gifta sig. Det var riktigt roligt och intressant att gå runt i den och bortsett från attiraljerna som gör den mer lättillgänglig är den helt i oförstört skick. På vägen ut ur grottsystemet kunde vi om vi ville gå genom en smal passage som sicksackar sig mellan bergsidorna. Det var smalt, ganska lågt och lite blött, men inte svårt eller otäckt, utan bara fascinerande.

Nu sitter vi i bussen igen. Landskapet är grönt och frodigt. Det är ganska platt med en och annan kulle och ibland berg i fjärran. Det är mycket jordbrukslandskap, men också många träd, mest eukalyptus. Man ser en hel del sockerplantager och många kor. Den här delen av Australien är den största köttproducenten i landet.

NU kommer jag äntligen till det ”roliga” som hände idag. Chris hade inte fått igång bussen så han ringde och meddelade att samma buss som körde oss till campingen igår, kommer och hämtar oss idag och han möter upp i kväll. Så blev det dock inte. Vid lunchtid ringde han och sa att han kommer i morgon i stället, men att allt skulle ordnas för oss när vi kom till campingen. Det gjorde det också – NÄR vi väl kom dit! Chauffören hade nämligen inte fått någon ordentlig vägbeskrivning och körde fel flera gånger – långt fel menar jag då – innan han ringde till campingen och bad dem beskriva vägen. Det gjorde de också. Det var bara det att mitt i stan, som heter Airlie Beach, var det enkelriktat på ett ställe på grund av vägarbete. För att komma tillbaka var man tvungen att göra en u-sväng runt en stolpe. Det var trångt. För trångt för en buss. Men skam den busschaufför som ger sig (?). Han försökte vända där ändå. Redan på första backningen gick det illa, och fönsterrutan längst bak på ena sidan kraschades mot ett träd.

Då valde han att i stället köra framåt en bit mot enkelriktningen och sedan backa tillbaka i trafikriktningen. Snack om cirkus! Tre busshaverier på tre dagar!

Äntligen ett livstecken från Australien

Äntligen blir det av att lägga ut det jag skrivit. Vi har haft hyfsade gratis uppkopplingar överallt, men jag har inte tagit mig tid att skriva i bloggen. Dessutom har det hänt ett par saker som gjort att det känts mindre angeläget. Men jag har i alla fall skrivit för varje dag och här kommer allt i ett enda långt inlägg. Det är tisdag kväll här nu när jag lägger in detta. Alltså tisdag 19/2. Idag har det varit en underbar dag, men det har jag inte skrivit om än. Det får bli nästa gång. Nu börjar berättelsen för en vecka sedan:

Tisdag 12/2

Flygresan till Sydney gick bra. Vi landade på utsatt tid på eftermiddagen och blev mötta på flygplatsen av Chris, vår nye chaufför och reseledare. Sedan åkte vi i den vita bussen till hotellet som ligger centralt i Sydney. Efter ett litet infomöte bjöd han med oss till en mysig kvarterspub där han bjöd oss alla på en öl eller vad man nu ville ha. Vi var rätt trötta efter att ha startat tidigt och tappat två timmar på grund av tidsskillnaden, så sedan blev det en tidig kväll.

Onsdag

Efter frukost gick jag ut för att se staden tillsammans med Hasse och Karin. Vi började med att åka ett varv med monorailen, alltså ett tåg som går på ett spår uppe i luften, ovanför gatorna. Den byggdes för att folk som jobbar i city lätt ska kunna ta sig till jobbet, men används numer nästan bara av turister. Nu går den på sista varvet, för den 30 juni kommer den att läggas ner. Det var med andra ord historiskt att åka med den.

Efter det gick vi till The Aquarium, där en stor del av Söderhavets djurliv finns i jättelika akvaruim. Bland annat kan man gå i glastunnlar med vatten runt omkring där det simmar hajar, rockor och en massa andra fiskar. Det är mycket bra gjort, med fina akvarier där fiskarna och de andra sjödjuren mår bra, och med intressant information om de olika arterna och om skydd och bevarande av dem.

När vi hade ätit lunch gick vi omkring lite i området kring Darling Harbour och i centrum innan vi gick tillbaka till hotellet där vi skulle träffas klockan fem och möta våra tolv nya reskamrater. Sedan bjöd Chris oss alla på en öl – igen! –  på samma pub som igår, och efter det var de flesta hungriga och gick iväg för att äta. Jag var fortfarande mätt efter lunchen och ville inte äta nåt, men hängde med ett par av de nya tjejerna, Sirka och Regina, på en promenad i hamnområdet. Sedan såg vi några av de andra som hade köpt en hämtpizza och satt sig vid vattnet, så vi jojnade dem. De som hade kommit idag var trötta efter resan och gick hem tidigt. Erik och jag gick tillbaka till puben och tog en drink till innan vi gick hem till hotellet.

Torsdag

Även denna dag tillbringade jag med Hasse och Karin. Vi åkte med lokalbåten till hamnen där operahuset ligger. Där gick vi omkring i flera timmar och tittade på operahuset, vandrade i botaniska trädgården, gick ut på Sydney Harbour bridge och promenerade omkring i The Rocks (Sydneys gamla stad) där vi också åt lunch på en av områdets gamla pubar. I träden såg vi kakaduor och parakiter. Sedan gick vi tillbaka genom stan.

I kväll var vi ett gäng med både nya och gamla reskamrater som gick till China Town och åt en god middag. Nu är det dags att sova och i morgon lämnar vi Sydney tidigt. När vi kommer tillbaka om fem veckor ska vi också vara här i några dagar.

Fredag

Det tog sin tid att komma ut ur Sydney, men sedan gick den första bussdagen genom ett ganska platt landskap stora odlingar och eukalyptusträd längs vägen. Vi passerade också några älvar som faktiskt var tillräckligt stora för att verkligen kallas älvar.

Första övernattningen var vid Emerald beach där vi fick bekanta oss med tälten. Tälten vi hade i Nya Zeeland var inte vidare bra, men jämfört med dessa var de förträffliga! Dessa tält är av militärtälttyp; höga med en käpp i mitten som håller tältet uppe. Tyget är en tjock, tung väv som ska hålla regnet ute. De har nyss blivit omimpregnerade, så de håller väl någorlunda, men det regnar in ändå, för att konstruktionen är så osmart. Det lär bli några blöta nätter...

En sak som skiljer den här resan från andra Rosa Bussresor, inklusive Nya Zeeland, är att det inte finns någon matansvarig personal, utan matlagen ska både handla och laga maten på egen hand. Det finns i och för sig färdiga menyer, inköpslistor och recept, men om vi vill kan vi ändra i dem eller laga något helt annat.

Första mataget bestod av dem som har någon livsmedelallergi eller är vegetarian. Vi blev sex stycken, så när vi stannade för att handla var det vi sex som gjorde det. Vi fick beröm efteråt för att vi var så snabba (Chris sa att det var något av ett rekord) och sedan även för att maten var god och för att vi städade undan efter frukost så snabbt nästa morgon. Vi fick även i uppdrag att skriva en lista med vad de andra ska tänka på när de handlar och lagar mat så att det alltid finns något som alla kan äta.

OJ – nu höll jag ju på att glömma att skriva det viktigaste! När vi kom fram till campingen vid Esmerald beach var det ett gäng kängurur där! De hoppade omkring och åt av gräset. Det var några ungar också som bara var sååå söta. Vi såg en kockaburra också som satt i ett träd alldeles intill. Det har börjat bra!

Lördag

Vi kör vidare idag. Jag sitter i bussen och skriver. Regnet öser  just nu ner uanför fönstret – men slutade nu igen innan jag ens hunnit skriva meningen klart. Det är rätt molnigt och lär bli mer regn dock. Eftersom vi snart ska stanna vid Byron bay, hade lite sol inte varit helt fel. Håll tummarna!

Nu sitter jag i bussen igen, efter stoppet i Byron. Det var ömsom sol, eller i alla fall uppehåll, omsom regn. Vattnet var härligt, minst 25 grader, och vågorna roliga. Efter badet åt vi lunch och chillade lite.

Sedan fortsatte vi mot Gold Coast där vi skulle campa. När vi kom fram regnade det inte, så vi kunde sätta upp tälten och hann bada vid stranden alldeles intill campingen, men sedan när vi hade tänkt åka in till Surfers Paradise för att äta, ta en drink och kanske dansa, hade det börjat igen och snart kom det en redig störtskur. Vi bestämde oss för att äta i närheten i stället, vilket nog var lika bra eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon.

Söndag

När vi la oss på lördag kväll var det uppehåll, men under natten regnade det och tälten blev allt blötare. De klarar inte ett vanligt regnväder och efter störtskuren som kom vid tvåtiden låg jag och flera andra bokstavligen i en vattenpöl. Det var inte kallt som tur var, och vi har förvisso betalat för tältstandard, men humöret var verkligen inte på topp när vi steg upp. Från halv fem var jag i toalettrummet och försökte torka kläderna som jag haft i tältet och skulla ha på mig, plus kudden, i handlufttorken. Soväcken, sidenlakandet och örngotten hängde jag på de krokar som fanns.

En efter en vaknade de övriga, den ena mer arg än den andra. Vi pratade med Chris och efter en del tjafs blev det till slut bestämt att vi ska sova inomhus tills vi har kunnat torka tälten och sedan alla nätter när det regnar. Det ser ut som om det ska fortsätta några dagar...

Nog om det. Söndagens aktivitet var att åka till Australia Zoo, det som Steve Irwing, the crocodile hunter, skapade. Han blev ju världskänd för hur han tämjde och matade krokodiler, men dog tragiskt när han var ute och badade en dag och en stingrockas fena råkade sticka honom i hjärtat. Det var 2006 och många minns det säkert.

På djurparken finns inte bara krokodliler utan även många andra australiska djur. Kängururna var så tama så de kom fram och tiggde mat och åt orädda ur handen. De hade flera olika shower, den mest kända är väl när de matar krokodiler. De gjorde även en fin och för mig oväntad fågeluppvisning, där olika slags fåglar gjorde konster och flög omkring till musik. Facsinerande. Nåt sånt har jag aldrig sett förut. Det var också en djurskötare som simmade med en lång pytonorm. Det var läckert! Det hade jag också velat göra.

Ja, och så fick man klappa koalor, se några ödlor, flera ormar varav en del förstås är mycket giftiga, en massa vackra och ”konstiga” fåglar och diverse roliga smådjur. Att vara på en djurpark är ju alltid roligt och oftast det enda sättet att få se många av djuren, men samtidigt ger det mig helt klart dubbla känslor. När djuren är så präglade på mänskliga besökare så deras naturliga överlevnadsinstinkter är borta, blir jag beklämd och betänksam.

Men en fin dag var det i alla fall. Visste du förresten att koalor sover nästan 20 timmar per dygn för att eukalyptusbladen som de äter hela tiden när de är vakna är så hårdsmälta.

Måndag

På kvällen igår fick vi flytta in i en jättefin nybyggd stuga på campingen och innan morgonen var allt torrt igen. Sedan väntade ännu en bussdag då vi bland annat stannade till i Brisbane en stund. Regnet öste ner under större delen av vägen, men det gör ju inte så mycket när man sitter i bussen.

Det blir intressant att se vad jag tycker om resten av Australien. Det är roligt att vara här, men jag måste säga att av det jag har sett och varit med om hittills inte lever upp till alla fantastiska (över)ord man hört om detta land. Det är inte speciellt vackert eller märkvärdigt, men självklart finns det mycket spännande och roligt att vara med om här. Och kanske ändrar jag uppfattning under resans gång.

Sista dagarna

Torsdag 7/2

Vi bodde på en camping utanför staden Turangi som ligger söder om sjön Taupo, världens största (tror jag) kratersjö. Den ligger i ett område där det är mycket vulkanisk aktivitet i marken, och har varit så ända sedan norra ön bildades i ett väldigt vulkanutbrott. Eller rättare sagt, aktiviteten hade säkert pågått långt innan dess.

Söder om Turangi ligger nationalparken Tongariro med tre höga vulkanberg, bland annat Mt Ngauruhoe, som är Mt Doome, där de förstör ringen i slutet av filmen. Naturen där är mycket speciellt, ett alpint vulkaniskt landskap, med de höga koniska topparna och sjöar i klart blått, grönt och turkost. De flesta i gruppen gjorde en vandring upp till en av sjöarna och de hade en fantastisk, men jobbig dag. Jag valde, på grund av att min ena häl fortfarande inte är bra, att inte gå, men fick ändå se utsikten över vulkanerna, och det var fantastiskt bara det. Läckert att se hur det ryker ur berget på olika ställen.

På dagen medan de andra var borta, tog jag det lugnt, låg länge i campingens pool med naturligt varmt och mineralrikt vatten och hade det allmänt skönt. Det kändes faktiskt bra att ta lite semester från semestern, så att säga. Dagarna är ju rätt intensiva annars, och ibland behöver man bara vara för sig själv och ta det lugnt.

På eftermiddagen körde vi vidare till en annan stad med samma namn som sjön, Taupo. Den ligger på nordvästra sidan om vattnet. Det verkade först vara en ganska trist stad, även om den ligger fantastiskt vackert vid sjön och med gamla vulkantoppar överallt runt omkring. Men snart upptäckte jag att staden är full med konst. En massa vacker, signerad graffiti och dessutom designade soptunnor, galler för avlopp i gatorna, ovanliga parkbänkar, fräck arkitektur på offentliga toaletter och dessutom fantastiska planteringar lite överallt. Kameran fick gå där kan jag lova, och nu inte enbart med naturen som motiv.

På kvällen var jag i matlaget igen och vår lilla trevliga grupp lagade curryfisk.

Fredag

Vi var sex stycken som åkte iväg på morgonen för att kajaka i sjön. Det var en härligt stillsam och vacker tur längs stranden i den djupa kratersjön. Runt omkring såg vi vulkaner, en del rykande men de flesta sedan länge slocknade. Vår guide berättade maorilegender från kullarna omkring. Bland annat att en av vulkanbergkedjorna som vi såg var en maorikvinna och hennes son som förstenats för att hon inte lydde s in man, stammens hövding. Sant eller inte, men bergen liknar absolut en liggande större och en mindre person.

Vi paddlade till en hög slät klippa där en maorikonstnär huggit in en stor hällristning och flera små, med maorimotiv. Vackert och imponerande. Den ligger länges en brant kratervägg och det går inte att ta sig dit på något annat sätt än via vattnet. På sina ställen fortsätter bergväggen 40 meter rakt ner i vattnet. Där var det kolsvart när man tittade ner, men annars var vattnet fantastiskt klart och man såg botten även när det var flera meter djupt. Vi såg också några stora fiskar som slog. En hoppade två gånger.

Vi stannade och fikade på några härliga klipphällar. Tre av oss vågade oss ner i vattnet, som inte var varmt, men inte jättekallt heller. Skönt var det i alla fall.

På eftermiddagen fortsatte bussfärden mot staden Ruturoa. På vägen stannade vi i Wai-O- Tapu som är ett ställe där den termala verksamheten är särskilt stor. Det jag fick se där, är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Nog har jag väl i och för sig vetat att det finns kokande vattendrag, bubblande lera, färgglada sjöar och förstenade kalkstensforsar. Men att se det i verkligheten var bara SÅÅ häftigt. Där fanns en sjö som ångade så att när man gick bredvid den var det som att gå in i en bastu. Där fanns en sjö som var så grön att värsta illgröna smågodis bleknade. Där fanns ett fält med lera som inte bara småbubblade utan kastade upp meterhöga lerbubblor ur djupet. Där fanns regnsbågsfärgade kraterkanter och mörka kraterhålor men svart bubblande vatten i botten. Överallt kom det märkliga ljud och luktade svavel från den kokande underjorden. Jag blev förstummad över hur naturen kan vara.

På kvällen var jag inte särskilt pigg, efter all sol som kroppen hade utsatts för under paddlingen och den varma promenaden, så när folk pratade om att gå ut och äta i Ruturoa tänkte jag stanna på campinen och lägga mig tidigt. Men när jag hade hällt i mig vatten med två resorbtabletter blev jag snabbt piggare och ändrade mig som tur var, för Elisabeth, Eija och jag gick till en restaurang där det skulle vara levande musik, och det var det också. En kvinna som sjöng riktigt bra, men tyvärr med inspelat komp, vilket förstås drog ner helheten. Men det var bra låtar i blandade genrer och framför allt var maten riktigt god. Goda matupplevelser har ju annars varit en bristvara på den här resan. Antingen är det bara friterat eller väldigt dyrt.

Efter maten blev det också ett kort pubbesök innan vi åkte tillbaka till campingen med förhoppning om att få en god natt. Det blev det dock inte. Marken där campingen ligger är nämligen kokande även den. Att det rykte ur bäcken intill hade vi ju sett och att de flesta av villaträdgårdarna i området hade ett grävt hål i marken där det ångade hade vi också konstaterat, men att ett tält kunde ha golvvärme hade jag aldrig kunnat föreställa sig. Det var säkert 45 grader under madrassen och även om jag somnade snabbt, tog det inte länge innan jag vaknade och trodde att jag höll på dö av värmeslag. Halvsovande låg jag till och med och funderade på om jag skulle kunna flytta tältet till en svalare plats, med Elisabeth sovande i det! Resten av natten blev en pina, kan jag lugnt säga.

Lördag

Självklart finns det spa i en stad som Ruturoa – vad annars med en bubblande och ångande underjord. Några av oss gick till ”Polynesian Spa” på lördag förmiddag och tillbringade sedan  en stor del av dagen är. Vi badade länge i varma källor som varierade mellan 36 och 42 grader. Omgivna av en lummig grönska och med utsikt över sjön som på sina ställen ångade, var det en härlig och mycket avslappnande upplevelse. Jag tog också en timmas behandlig med cocosmjölkscrubb, läkande vattenmasage med manukahonungolja. Gissa vem som mådde gott sen!

Vi tog också en kort promenad i stan och åt en sen picniclunch på ett torg innan vi åkte tillbaka till campingen. På kvällen åkte vi nästan allihop iväg till en aktivitet som kallas ”Besök i en maoriby”. Maorier har byggt en traditionell by i skogen där deras förfäder bodde, och där visar och berättar de inlevelsefull om hur livet i byn kunde vara. De visade hur de krigade, jagade, lekte och lagade mat. De hade traditionella kläder och tatueringar och det var både lärorikt och roligt, även om det förstås var en hög kvot av tillrättaläggelse över det hela.

Sedan sjön och spelade de sånger och danser som användes bland annat för jakt- och krigslycka. Den delen av det hela var riktigt bra.

Till sist fick vi äta mat som var tillagad i värmegropar. Maorierna i det här området behövde bara gräva ett hål i marken för att få värme att laga mat med. I andra delar av landet värmde de stenar i elden, så som många andra naturfolk gjort. Maten var jättegod, även om det bara var fisken och musslorna som var traditionell majorisk mat. Fåren, kycklingarna, potatisen och salladerna kom ju inte förrän med engelsmännen.

Allt som allt var det en trevlig kväll och jag ångrar inte att jag gick, fast jag kan ju inte heller förneka att det var mycket känsla av grisfest över det hela.

Söndag

Vi har åkt vidare norrut och är nu på väg ut på Coromandelhalvön. Här ska jag – paddla kajak. Igen! Tror det blir jättehäftigt mellan mäktiga klippformationer och i grottor. Helt säkert blir det också att gräva en grop i sanden och bada i det varma vattnet som fyller den. Coromandel beach lär vara en av jordens farligaste att bada vid. Där drunknar flest badande. Det är helt enkelt farligt med varmt vatten!

Nu är det senare samma dag: Paddlingen var awsome (på ren svenska!!). Den bästa hittills, och då har ju ingen varit dålig! Det blåste ganska ordentligt så vi hade roliga vågor som gungade kajaken. Häftigt och skitkul! Vi paddlade mellan fantastiska klippformationer, i en tunnel genom en ö, och stannade vid den fantastiska Cathedral cove, en jättegrotta med öppning i båda ändrarna som ser ut som en katedral invändigt. Eller nja, det gör den väl egentligen inte, men majestätisk och smått religiös är den allt!

Det där med att gräva en grop i sanden får va. Det går bara att göra under fyra timmar när det är lågvatten, och eftersom vi paddlade idag hann vi inte med det. Det går igen i natt mellan ca 12 och 4, och förvisso har jag funderat på att gå till stranden (ca 1km) och gräva en grop i mörkret, men nej, det får va. Nåt ska man ju ha kvar till nästa gång, som någon sa.

Måndag

Det är måndag morgon och vi sitter i bussen igen. Vi är på väg mot vårt sista mål i detta vackra land, den största staden Aukland. På en eftermiddag och en kväll ska vi insupa lite av stadens känsla och atmosfär. Det är lite men blir nog bra. Det är inte städerna som är landets charm.

Jag har bestämt mig för att göra en eftermiddagskryssning med segelbåt och se staden från vattnet. Enligt guideböckerna är innerstaden rätt tråkig och det är i och i närheten av hamnområdet stan har karaktär. Dessutom är den omgiven av vatten på alla sidor och räknas som en riktig seglarstad, så det kändes helt rätt att tillbringa en eftermiddagssightseeing på båt.

Efter det blir det väl att strosa omkring lite och sedan åka upp i Skytower, Nya Zeelands bidrag till världens höga byggnadsverk. Kanske blir det middag där uppe i kväll, jag får se.

Nu har vi sett stora delar av även den norra ön, och den är också bedårande vacker. Landskapet är mer varierande än på södra ön, där det ibland kunde kännas som ”har du sett ett berg så har du sett alla”. Här på norra ön kan de böljande kullarna plötsligt bytas mot platt åkermark. De täta skogarna, höga fjällen, stora sjöarna, små trevliga städerna och alla vulkaner och rykande vatten byter av varandra tätt som oftast. Och så havet förstås, som här i norr är omsom till väster, ömsom till öster.

Det är nu måndag kväll, jag sitter på hotellet i centrala Aukland där vi bor och skriver. Sista dagen i detta vackra land är över, och den blev bra. Katja och jag kom iväg på seglingskryssningen och den var härlig i det varma och soliga vädret. Att se staden från sjön var fint. Vi körde båten lite också.

Sedan blev det precis som jag trodde; vi strosade lite i staden och vid halv 7-tiden träffades vi fem stycken (Elisabeth, Eija, Katja, Janna och jag) utanför Skytower, där vi tog en drink, kollade på utsikten över staden från tornet och åt en fantastiskt god trerätters där uppe. Kort sagt, en skön och lugn men fin kväll.

I morgon klockan åtta avgår bussen till flygplatsen. Där måste vi ta farväl av tolv av reskamraterna som avslutar sin Rosa Bussresa och åker hem eller någon annanstans. Det blir sorgligt, en del har man ju blivit riktigt fäst vid.

Vi andra sätter oss på ett flyg till Sydney och fortsätter där i fem veckor till. Dit kommer också ett antal nya reskamrater, men jag vet ännu inte hur många. Det blir spännande att se vilka de är. Jag skriver väl igen när det har hunnit hända lite där.

Från södra till norra

Lördag 2/2 komplement

Jag var ”lite” trött på kvällen när jag skrev om kajakturen och nu ser jag ju att jag glömde att beskriva hur vackert det klara, turkosa vattnet var. Fast det kanske är självklart?

Vi är nu längst i norr av den södra ön, och här är landskapet ganska annorlunda mot det vi sett tidigare, med stora låga öppna ytor längs havet, där tidvattnet går ut och in. Här finns också en och annan stad som är mer ”modern” än övriga städer på ön.

Efter kajakturen kände jag mig rätt sliten, mest beroende på all sol, så kvällen blev tidig och jag kände mig inte särskilt uppåt. Men på morgonen när jag hade sovit, var allt som vanligt igen.

Söndag

Vi åkte från campingen – som jag förresten glömt berätta om; den heter Old MacDonalds Farm, och förvisso låg den mitt i ett jordbrukslandskap, men det enda som kändes bondgårdigt var hönorna som gick omkring runt tälten.

Nå, vi åkte alltså därifrån på morgonen, och styrde västerut på nordkusten, först till Richmond där Steely bor, för att han skulle få hälsa på sin hund. Nästa stopp var i Nelson där vi kollade lite i butiker och åt lunch.

Sedan stannade vi vid Pelorus river där vi badade och hoppade från klippor. Vattnet var klart och skönt. Slutligen besökte vi en vingård, Forrest vineyard, där vi provade goda viner.

Dagen slutade i Picton där färjan till norra ön går ifrån. Eija, Elisabeth och jag badade badtunna på vandrarhemmet där vi bor och åt en enkel middag här. De flesta åt inne i stan.

I morgon bitti, måndag alltså, ska vi lämna vandrarhemmet och hinner sedan med ett par timmar i stan, innan vi lämnar södra ön efter 19 fantastiska dagar, för att tillbringa sista veckan i Nya Zeeland på norra ön.

Måndag

Picton visade sig vara en liten trevlig stad med förvånansvärt stort serviceutbud på liten yta. Det beror väl på att det är den hamnstad där alla båtar till och från norra ön går, så mycket folk passerar genom staden. Nu regnade det just när vi var där, men några tappra hantverkare hade ställt upp sina stånd på marknadsområdet och när vi hade tittat på deras utbud, hade vi det gott på ett kafé tills färjan gick.

På den delen av norra ön är det en mycket vacker skärgård, där de höga öarna ligger tätt. Leden ut från norra ön går genom dessa, och även om det var regn och dis, såg vi skönheten. Sedan åt vi lunch på båten och så småningom var vi framme i ett ännu regnigare Wellington. Efter att ha sett regnvattnet forsa fram på gatorna, har jag förstått varför staden heter så. Eller möjligen varför gummistövlar heter så på engelska... Helt uppenbart väntar de sig regn här, för nästan alla trottoarer har tak. Smart.

Elisabeth och jag tog en taxi till Cuba street, stadens bargata, tillsammans med Ulf, Carina, Klas och Monica (två trevliga par som bor i Åsa) och gick till en restaurang som vi hade läst om. Sex andra reskamrater var redan där, så det blev en riktigt trevlig kväll och maten var jättegod. När vi hade ätit klart hade det slutat regna, så vi gick tillbaka de ca 2 kilometerna till vandrarhemmet där vi bor. Wellington verkar vara en intressant stad. Vi får se i morgon!

Tisdag

I Wellington finns ett nationalmuseum med en massa intressant information om Nya Zeelands historia och kultur. De flesta ville gå dit, men jag var mer sugen på något konstmuseum med samtida konst. Som tur var, var Janna också sugen på det, så hon och jag tog bussen till Lower Hutt som är en förstad till Wellington, där Dowser museum ligger. Det var ett intressant museum med olika utställningar av Nya Zeeländska och konstnärer och även en del från andra delar av Oceanien, samt en del maorikonst och historia. De har även en del designutställningar och just nu var det en sådan med leksaker. Det var både intressant och kul att se.

Sedan åkte vi tillbaka till city, åt en god lunch och gick på Wellington City Gallery, som vi trodde var ett mindre galleri, men som också det var ett museum men flera intressanta utställningar av samtida konstnärer.

Sedan gick vi runt lite i centrum och då förstod jag att en dag i Wellington var alldeles för lite. Dittills hade jag haft känslan att det var en ganska tråkig stad med bara stökiga flerfiliga gator och höghus, men nu fick jag se spännande arkitektur och blev riktigt nyfiken på att utforska staden mer.

Jaja, det är säkert bra att vilja se mer av ett ställe också... tror ju dock knappast att jag kommer tillbaka, hur vackert landet än är. Vi skulle i alla fall åka vidare redan samma eftermiddag.

Kvällen tillbringade vi på en lodge in the middle of nowhere. Får väl erkänna att jag inte tycker att den planeringen var särskilt smart. Särskilt med tanke på att det är Nya Zeelands nationaldag i morgon, och det då händer en massa saker i Wellington, som hade varit roligt att få vara med om. Men sånt är livet, som en reskamrat sa tidigare i kväll, med en suck. Nåväl, vi har ätit gott och haft det trevligt.

Onsdag

Idag har vi åkt norrut genom ett vackert landskap som delvis skiljer sig från det på den södra ön. Jordbrukslandskapet är dominerande även här, med boskapen betande på kullarna. De små städerna ligger dock tätare, vägarna är större och man ser oftare bebyggelse. Båda övarna är ju vulkaniska, men i de mittersta delarna av den norra ön, finns de stora vulkanerna som ibland är aktiva och där en massa vulkanisk verksamhet pågår i marken. Varma källor, bubblande lera och sjöar med klara färger väntar de närmaste dagarna. Det ska bli spännande och intressant.

En underbar dag på havet

Lördag 2/2
Nu skriver jag bara kort: Jag har haft en helt underbar dag i en kajak på havet längs en av världens vackraste och paddelintressantaste kuststräckor: Abel Tasman marinreservat! Vi paddlade i ungefär fem timmar, längs kusten, runt en ö, in i åar och i laguner. Vi stannade och åt picniclunch vid en härlig sandstrand, inramad mellan vackra kalkstensberg och regnsskog. Det var nu bara en av många, många lika fina stränder. Solen sken, vi såg sälar och en pingvin och på tillbakavägen blåste det upp så vi fick paddla i häftiga vågor!

När vi hade gjort det en stund höll vi ihop kajakerna på bredden och höll upp ett segel och seglade tillbaka till stranden där vi skulle avsluta.  Gissa om det var kul!!!

Nu är det kväll (men morgon i Sverige) och vi ska snart gå iväg allihop och äta. Ha en fin dag!

Bilder från grotturen "Underworld adventures"

R-O-L-I-G-T !

Några bilder på mig på glaciären och en trafikstockning

En nya zelländsk trafikstockning - taget genom bussfönstret.

Glaciär och grotta!

Tisdag 29/1

Vi kom som sagt till Fox Glacier i måndags kväll. Byn heter så, men det som har gett byn namn är förstås den stora glaciären som ligger på fjället ovanför. Den börjar på ca 2500 meters höjd över havet och går ner till cirka 200 möh. Längden är ca 12 km. Det som är speciellt med glaciärerna i det här området är att det växer regnskog intill den, ganska högt upp också. Det förekommer bara på tre ställen i välden; i södra Argentina (där jag var på Morenoglaciären för ca ett år sedan) och i Alaska.

Jag hade bokat in mig på en helikoptertur över glaciären. Det var jätteläckert att flyga över den. Det rinner ett vattenfall vid sidan av den. Vattnet fortsätter in under glaciären i en stor grottöppning. Vi flög över det hålet och det var förstås häftigt att se. Sedan gick helikoptern ner och landade på cirka 800 möh och ungefär halvvägs upp till toppen i km räknat.

Där tog vi på oss stegjärn och gick en tur tillsammans med en guide. Vi var ute i tre och en halv timmar, och det var verkligen både roligt och vackert. Vi kröp genom tunnlar och såg grottor, så där isblå som bara glaciäris kan bli. En tunnel som vi gick igenom slutade som ett hål som var ungefär två och helv meter djupt. Där klättrade vi upp. Det var inte svårt, för de hade huggit ut steg i väggen, men det var häftigt i alla fall.

Glaciärer är fascinerande och den utflykten är absolut en av resans höjdpunkter.

När vi kom ner till byn igen satte Elisabeth och jag oss på ett kafé och tog en cappucino och en milkshake. Mums! Där satt vi sedan och chillade, tittade på folk och hade det allmänt trevligt.

Vid fyratiden, när alla var tillbaka från sina olika glaciärturer, åkte vi vidare. Efter bara någon mil stannade vi i nästa lilla glaciärby, Franz Joseph, där reseledarna handlade mat och vi andra köpte lite andra förnödenheter (=vin). Sedan körde vi i ett par timmar och kom snart till havet igen. Vi stannade på Okarito beach camp där vi hade en mysig kväll med god mat och eld på stranden. Jag var i matlaget för andra gången, så vi körde förfest till matlagsfesten och sedan  matlagsfest, hehe. Det blev jättegoda chicken nachos.

Onsdag

Onsdagen var en resdag igen, men som vanligt gjorde vi flera stopp på olika fina ställen. Bland annat stannade vi vid ett litet lustigt museum, The Bushmans centre, med en massa grejer och information om hur det var på Nya Zeeland innan turismen blev den överlägset största näringen. Men tro nu inte att det var ett ”fint” och välordnat museum! Det var tvärtom, fullt av de mest tokiga grejer och humoristiska överraskningar.

Lunchen åt vi i en liten stad som heter Hokitika. Där finns det flera tillvekare av smycken och andra föremål i jade. Vi var in och tittade på när de slipade stenarna. Ett fantastiskt hantverk.

Elisabeth och jag satte oss vid vattnet och åt lite ost, kex, grönskare och frukt som vi hade kvar sedan tidigare.

Senare på eftermiddagen stannade vi så att de som ville kunde gå en promenad över ett litet berg, genom regnskogen och komma fram vid en strand. Resten av oss, däribland jag, åkte direkt till stranden. Jag hade gärna gått, men min vänstra häl har behagat bli ond, så jag valde att vila den. På stranden var det jättehärligt. Jag solade en stund och badade sedan, både i ån som rínner ut just där, och i havet. Det var ganska stora vågor så det var kul att bada i dem. Jag kollade inte temeraturen, men det kändes ganska varmt, säkert 20 grader i alla fall.

Färden fortsatte sedan längs en av de krokigaste vägar jag någonsin har åkt (vilket faktiskt inte säger så lite). Vägen var inte bara krokig där den slingrade sig runt de regnskogsklädda kullarna som slutade vid klippor eller en strand i havet, den var också fantastiskt vacker. Någon sa att den har valts till en av världens tio vackraste vägar av Lonely Planet. Det låter mycket troligt, kan jag säga. Vårt mål var Ponakiaki beach. Ponakaiki betyder pannkaka och det namnet kommer av att klipporna här är uppbyggda av olika bergarter som ligger i platta lager och ser ut som pannkakor som ligger på varandra. (För er norrlänningar: jag menar alltså plättar.) Snyggt.

Till middag fick vi jättegod grillad fisk och sedan var vi trötta och la oss ganska tidigt.

Torsdag

Vi var sex stycken som hade anmält oss till en grottur, så vi åkte iväg ganska tidigt, vid kvart över åtta. Det var ingen vanlig grottur utan vi skulle också åka på gummiringar i en underjordisk älv och i en fors.

Det hela började med att vi åkte med ett litet tåg längs en gammal smalspårig guldgruvejärnväg. Det fanns nämligen mycket guld i berget där en gång i tiden och  man fraktade guldet från gruvan med det lilla tåget. Tre lok från den tiden finns kvar. Två av dem fungerar och det ena används till att köra mot grottan, fast nu går den med en dieseldriven traktormotor, inte med kol som på den tiden.

Järnvägen, som verkligen var smalspårig, runt 40 cm, gick genom tät regnskog som växte alldeles intill vagnarna. Det var riktigt mysigt att åka där. Från ändhållplatsen fortsatte vi till fots, först över en hängbro som går över Nile river, och sedan längs en stig i skogen. Efter en liten stund var vi framme vid det fantastiskt formade, ihåliga kalkstensberget. Enligt broschyren var det sedan 123 trappsteg upp till grottans öppning. Enligt guiden var det 130, men jag, som inte kan gå i trappor utan att räkna stegen, kom bara till 60, sen var vi plötsligt uppe.

Vi gick in i öppningen och tände våra pannlampor. Grottan är totalt 8 km lång, med alla sidogångar. Vi gick ”rakt” igenom den med någon avstickare. Det var cirka 1200 meter. Där fick vi uppleva en helt fantastisk värld i underjorden, med stalaktiter, stalagniter och stagnater, alltså olika droppstensformationer. Stora och små figurer, segel, kolonner, tappar, ja alla möjliga former, runda och kantiga och alldeles otroligt vackra.

Vi gick i gångar som ibland var lite trånga och ganska låga, och genom stora salar. På en del ställen fanns det lysmaskar i taket och när vi släckte lamporna såg vi dem lysa ovanför oss. Fascinerande!

Så småningom kom vi fram till en underjordisk älv och fick äntligen använda gummiringarna som vi hade burit med oss hela vägen. Vi satte oss i dem och bildade en kedja genom att hålla upp fötterna på ringen framför oss och hålla fast fötterna på den bakom. Sedan gled vi sakta baklänges nerför vattnet med lamporna släckta. I taket ovanför oss såg vi ett kosmos av lysmaskar! De bildade mönster som liknar stjärnbilder, och det var bara osägbart läckert.

Vi gled sakta under denna underjordiska stjärnhimmel i några hundra meter tills vi plötsligt såg ett ljus i mörkret. Det var en öppning högt ovanför oss. Den var formad som en trubbig triangel och över den växte regnskogens grönska. Solen strålade på de gröna bladen så att de skimrade. Det var nog en av de vackraste bilder jag någonsin sett.

En liten bit längre fram var grottans andra öppning och vi gick ut till älven som rinner strax intill. Där satte vi oss igen i ringarna och började åka ner. Det strömmade lätt och var roligt, även om vattennivån var låg eftersom det inte regnat på ett tag, så det gick inte så fort som det kunde ha gått. Lite mer fart fick vi i alla fall i en fors, men även om det inte gick fort för övrigt, så var det härligt att glida fram på vattnet och titta upp på den underbara skogen runt omkring.

När vi kom ner till hängbron som vi gått över i början, var det bara att paddla in mot land och gå upp, och sedan gå tillbaka till tåget som väntade på att ta oss tillbaka. Vi satt med ett fånigt flin i tåget och tänkte på det fantastiska vi varit med om!

Intill campingen där vi bodde finns en pub och där åt vi middag på kvällen. Jag åt en riktigt god köttbit. Annars måste jag säga att maten här har inte direkt imponerat. Hade hoppats på att äta en massa gott lamm, men det har det inte alls blivit. Fast det är ju inte kört än.

Fredag

Vi steg upp tidigt och hade igen en lång bussdag framför oss. Fast som vanligt stannade vi flera gånger, bland annat i en trevlig liten stad där vi åt lunch och hann gå omkring lite.

Vi körde mot nordvästra kusten och Abel Tasman nationalpark, där vi campade på ”Old macDonalds camp”. Det var så fruktansvärt hett så jag orkade inte ens gå till stranden som ligger cirka en kilometer bort. Men jag visste ju å andra sidan att nästa dag skulle det bli havet hela dagen.

På kvällen åt vi en god grillmiddag tillsammans.