Glaciär och grotta!

Tisdag 29/1

Vi kom som sagt till Fox Glacier i måndags kväll. Byn heter så, men det som har gett byn namn är förstås den stora glaciären som ligger på fjället ovanför. Den börjar på ca 2500 meters höjd över havet och går ner till cirka 200 möh. Längden är ca 12 km. Det som är speciellt med glaciärerna i det här området är att det växer regnskog intill den, ganska högt upp också. Det förekommer bara på tre ställen i välden; i södra Argentina (där jag var på Morenoglaciären för ca ett år sedan) och i Alaska.

Jag hade bokat in mig på en helikoptertur över glaciären. Det var jätteläckert att flyga över den. Det rinner ett vattenfall vid sidan av den. Vattnet fortsätter in under glaciären i en stor grottöppning. Vi flög över det hålet och det var förstås häftigt att se. Sedan gick helikoptern ner och landade på cirka 800 möh och ungefär halvvägs upp till toppen i km räknat.

Där tog vi på oss stegjärn och gick en tur tillsammans med en guide. Vi var ute i tre och en halv timmar, och det var verkligen både roligt och vackert. Vi kröp genom tunnlar och såg grottor, så där isblå som bara glaciäris kan bli. En tunnel som vi gick igenom slutade som ett hål som var ungefär två och helv meter djupt. Där klättrade vi upp. Det var inte svårt, för de hade huggit ut steg i väggen, men det var häftigt i alla fall.

Glaciärer är fascinerande och den utflykten är absolut en av resans höjdpunkter.

När vi kom ner till byn igen satte Elisabeth och jag oss på ett kafé och tog en cappucino och en milkshake. Mums! Där satt vi sedan och chillade, tittade på folk och hade det allmänt trevligt.

Vid fyratiden, när alla var tillbaka från sina olika glaciärturer, åkte vi vidare. Efter bara någon mil stannade vi i nästa lilla glaciärby, Franz Joseph, där reseledarna handlade mat och vi andra köpte lite andra förnödenheter (=vin). Sedan körde vi i ett par timmar och kom snart till havet igen. Vi stannade på Okarito beach camp där vi hade en mysig kväll med god mat och eld på stranden. Jag var i matlaget för andra gången, så vi körde förfest till matlagsfesten och sedan  matlagsfest, hehe. Det blev jättegoda chicken nachos.

Onsdag

Onsdagen var en resdag igen, men som vanligt gjorde vi flera stopp på olika fina ställen. Bland annat stannade vi vid ett litet lustigt museum, The Bushmans centre, med en massa grejer och information om hur det var på Nya Zeeland innan turismen blev den överlägset största näringen. Men tro nu inte att det var ett ”fint” och välordnat museum! Det var tvärtom, fullt av de mest tokiga grejer och humoristiska överraskningar.

Lunchen åt vi i en liten stad som heter Hokitika. Där finns det flera tillvekare av smycken och andra föremål i jade. Vi var in och tittade på när de slipade stenarna. Ett fantastiskt hantverk.

Elisabeth och jag satte oss vid vattnet och åt lite ost, kex, grönskare och frukt som vi hade kvar sedan tidigare.

Senare på eftermiddagen stannade vi så att de som ville kunde gå en promenad över ett litet berg, genom regnskogen och komma fram vid en strand. Resten av oss, däribland jag, åkte direkt till stranden. Jag hade gärna gått, men min vänstra häl har behagat bli ond, så jag valde att vila den. På stranden var det jättehärligt. Jag solade en stund och badade sedan, både i ån som rínner ut just där, och i havet. Det var ganska stora vågor så det var kul att bada i dem. Jag kollade inte temeraturen, men det kändes ganska varmt, säkert 20 grader i alla fall.

Färden fortsatte sedan längs en av de krokigaste vägar jag någonsin har åkt (vilket faktiskt inte säger så lite). Vägen var inte bara krokig där den slingrade sig runt de regnskogsklädda kullarna som slutade vid klippor eller en strand i havet, den var också fantastiskt vacker. Någon sa att den har valts till en av världens tio vackraste vägar av Lonely Planet. Det låter mycket troligt, kan jag säga. Vårt mål var Ponakiaki beach. Ponakaiki betyder pannkaka och det namnet kommer av att klipporna här är uppbyggda av olika bergarter som ligger i platta lager och ser ut som pannkakor som ligger på varandra. (För er norrlänningar: jag menar alltså plättar.) Snyggt.

Till middag fick vi jättegod grillad fisk och sedan var vi trötta och la oss ganska tidigt.

Torsdag

Vi var sex stycken som hade anmält oss till en grottur, så vi åkte iväg ganska tidigt, vid kvart över åtta. Det var ingen vanlig grottur utan vi skulle också åka på gummiringar i en underjordisk älv och i en fors.

Det hela började med att vi åkte med ett litet tåg längs en gammal smalspårig guldgruvejärnväg. Det fanns nämligen mycket guld i berget där en gång i tiden och  man fraktade guldet från gruvan med det lilla tåget. Tre lok från den tiden finns kvar. Två av dem fungerar och det ena används till att köra mot grottan, fast nu går den med en dieseldriven traktormotor, inte med kol som på den tiden.

Järnvägen, som verkligen var smalspårig, runt 40 cm, gick genom tät regnskog som växte alldeles intill vagnarna. Det var riktigt mysigt att åka där. Från ändhållplatsen fortsatte vi till fots, först över en hängbro som går över Nile river, och sedan längs en stig i skogen. Efter en liten stund var vi framme vid det fantastiskt formade, ihåliga kalkstensberget. Enligt broschyren var det sedan 123 trappsteg upp till grottans öppning. Enligt guiden var det 130, men jag, som inte kan gå i trappor utan att räkna stegen, kom bara till 60, sen var vi plötsligt uppe.

Vi gick in i öppningen och tände våra pannlampor. Grottan är totalt 8 km lång, med alla sidogångar. Vi gick ”rakt” igenom den med någon avstickare. Det var cirka 1200 meter. Där fick vi uppleva en helt fantastisk värld i underjorden, med stalaktiter, stalagniter och stagnater, alltså olika droppstensformationer. Stora och små figurer, segel, kolonner, tappar, ja alla möjliga former, runda och kantiga och alldeles otroligt vackra.

Vi gick i gångar som ibland var lite trånga och ganska låga, och genom stora salar. På en del ställen fanns det lysmaskar i taket och när vi släckte lamporna såg vi dem lysa ovanför oss. Fascinerande!

Så småningom kom vi fram till en underjordisk älv och fick äntligen använda gummiringarna som vi hade burit med oss hela vägen. Vi satte oss i dem och bildade en kedja genom att hålla upp fötterna på ringen framför oss och hålla fast fötterna på den bakom. Sedan gled vi sakta baklänges nerför vattnet med lamporna släckta. I taket ovanför oss såg vi ett kosmos av lysmaskar! De bildade mönster som liknar stjärnbilder, och det var bara osägbart läckert.

Vi gled sakta under denna underjordiska stjärnhimmel i några hundra meter tills vi plötsligt såg ett ljus i mörkret. Det var en öppning högt ovanför oss. Den var formad som en trubbig triangel och över den växte regnskogens grönska. Solen strålade på de gröna bladen så att de skimrade. Det var nog en av de vackraste bilder jag någonsin sett.

En liten bit längre fram var grottans andra öppning och vi gick ut till älven som rinner strax intill. Där satte vi oss igen i ringarna och började åka ner. Det strömmade lätt och var roligt, även om vattennivån var låg eftersom det inte regnat på ett tag, så det gick inte så fort som det kunde ha gått. Lite mer fart fick vi i alla fall i en fors, men även om det inte gick fort för övrigt, så var det härligt att glida fram på vattnet och titta upp på den underbara skogen runt omkring.

När vi kom ner till hängbron som vi gått över i början, var det bara att paddla in mot land och gå upp, och sedan gå tillbaka till tåget som väntade på att ta oss tillbaka. Vi satt med ett fånigt flin i tåget och tänkte på det fantastiska vi varit med om!

Intill campingen där vi bodde finns en pub och där åt vi middag på kvällen. Jag åt en riktigt god köttbit. Annars måste jag säga att maten här har inte direkt imponerat. Hade hoppats på att äta en massa gott lamm, men det har det inte alls blivit. Fast det är ju inte kört än.

Fredag

Vi steg upp tidigt och hade igen en lång bussdag framför oss. Fast som vanligt stannade vi flera gånger, bland annat i en trevlig liten stad där vi åt lunch och hann gå omkring lite.

Vi körde mot nordvästra kusten och Abel Tasman nationalpark, där vi campade på ”Old macDonalds camp”. Det var så fruktansvärt hett så jag orkade inte ens gå till stranden som ligger cirka en kilometer bort. Men jag visste ju å andra sidan att nästa dag skulle det bli havet hela dagen.

På kvällen åt vi en god grillmiddag tillsammans.