Sista dagarna

Torsdag 7/2

Vi bodde på en camping utanför staden Turangi som ligger söder om sjön Taupo, världens största (tror jag) kratersjö. Den ligger i ett område där det är mycket vulkanisk aktivitet i marken, och har varit så ända sedan norra ön bildades i ett väldigt vulkanutbrott. Eller rättare sagt, aktiviteten hade säkert pågått långt innan dess.

Söder om Turangi ligger nationalparken Tongariro med tre höga vulkanberg, bland annat Mt Ngauruhoe, som är Mt Doome, där de förstör ringen i slutet av filmen. Naturen där är mycket speciellt, ett alpint vulkaniskt landskap, med de höga koniska topparna och sjöar i klart blått, grönt och turkost. De flesta i gruppen gjorde en vandring upp till en av sjöarna och de hade en fantastisk, men jobbig dag. Jag valde, på grund av att min ena häl fortfarande inte är bra, att inte gå, men fick ändå se utsikten över vulkanerna, och det var fantastiskt bara det. Läckert att se hur det ryker ur berget på olika ställen.

På dagen medan de andra var borta, tog jag det lugnt, låg länge i campingens pool med naturligt varmt och mineralrikt vatten och hade det allmänt skönt. Det kändes faktiskt bra att ta lite semester från semestern, så att säga. Dagarna är ju rätt intensiva annars, och ibland behöver man bara vara för sig själv och ta det lugnt.

På eftermiddagen körde vi vidare till en annan stad med samma namn som sjön, Taupo. Den ligger på nordvästra sidan om vattnet. Det verkade först vara en ganska trist stad, även om den ligger fantastiskt vackert vid sjön och med gamla vulkantoppar överallt runt omkring. Men snart upptäckte jag att staden är full med konst. En massa vacker, signerad graffiti och dessutom designade soptunnor, galler för avlopp i gatorna, ovanliga parkbänkar, fräck arkitektur på offentliga toaletter och dessutom fantastiska planteringar lite överallt. Kameran fick gå där kan jag lova, och nu inte enbart med naturen som motiv.

På kvällen var jag i matlaget igen och vår lilla trevliga grupp lagade curryfisk.

Fredag

Vi var sex stycken som åkte iväg på morgonen för att kajaka i sjön. Det var en härligt stillsam och vacker tur längs stranden i den djupa kratersjön. Runt omkring såg vi vulkaner, en del rykande men de flesta sedan länge slocknade. Vår guide berättade maorilegender från kullarna omkring. Bland annat att en av vulkanbergkedjorna som vi såg var en maorikvinna och hennes son som förstenats för att hon inte lydde s in man, stammens hövding. Sant eller inte, men bergen liknar absolut en liggande större och en mindre person.

Vi paddlade till en hög slät klippa där en maorikonstnär huggit in en stor hällristning och flera små, med maorimotiv. Vackert och imponerande. Den ligger länges en brant kratervägg och det går inte att ta sig dit på något annat sätt än via vattnet. På sina ställen fortsätter bergväggen 40 meter rakt ner i vattnet. Där var det kolsvart när man tittade ner, men annars var vattnet fantastiskt klart och man såg botten även när det var flera meter djupt. Vi såg också några stora fiskar som slog. En hoppade två gånger.

Vi stannade och fikade på några härliga klipphällar. Tre av oss vågade oss ner i vattnet, som inte var varmt, men inte jättekallt heller. Skönt var det i alla fall.

På eftermiddagen fortsatte bussfärden mot staden Ruturoa. På vägen stannade vi i Wai-O- Tapu som är ett ställe där den termala verksamheten är särskilt stor. Det jag fick se där, är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Nog har jag väl i och för sig vetat att det finns kokande vattendrag, bubblande lera, färgglada sjöar och förstenade kalkstensforsar. Men att se det i verkligheten var bara SÅÅ häftigt. Där fanns en sjö som ångade så att när man gick bredvid den var det som att gå in i en bastu. Där fanns en sjö som var så grön att värsta illgröna smågodis bleknade. Där fanns ett fält med lera som inte bara småbubblade utan kastade upp meterhöga lerbubblor ur djupet. Där fanns regnsbågsfärgade kraterkanter och mörka kraterhålor men svart bubblande vatten i botten. Överallt kom det märkliga ljud och luktade svavel från den kokande underjorden. Jag blev förstummad över hur naturen kan vara.

På kvällen var jag inte särskilt pigg, efter all sol som kroppen hade utsatts för under paddlingen och den varma promenaden, så när folk pratade om att gå ut och äta i Ruturoa tänkte jag stanna på campinen och lägga mig tidigt. Men när jag hade hällt i mig vatten med två resorbtabletter blev jag snabbt piggare och ändrade mig som tur var, för Elisabeth, Eija och jag gick till en restaurang där det skulle vara levande musik, och det var det också. En kvinna som sjöng riktigt bra, men tyvärr med inspelat komp, vilket förstås drog ner helheten. Men det var bra låtar i blandade genrer och framför allt var maten riktigt god. Goda matupplevelser har ju annars varit en bristvara på den här resan. Antingen är det bara friterat eller väldigt dyrt.

Efter maten blev det också ett kort pubbesök innan vi åkte tillbaka till campingen med förhoppning om att få en god natt. Det blev det dock inte. Marken där campingen ligger är nämligen kokande även den. Att det rykte ur bäcken intill hade vi ju sett och att de flesta av villaträdgårdarna i området hade ett grävt hål i marken där det ångade hade vi också konstaterat, men att ett tält kunde ha golvvärme hade jag aldrig kunnat föreställa sig. Det var säkert 45 grader under madrassen och även om jag somnade snabbt, tog det inte länge innan jag vaknade och trodde att jag höll på dö av värmeslag. Halvsovande låg jag till och med och funderade på om jag skulle kunna flytta tältet till en svalare plats, med Elisabeth sovande i det! Resten av natten blev en pina, kan jag lugnt säga.

Lördag

Självklart finns det spa i en stad som Ruturoa – vad annars med en bubblande och ångande underjord. Några av oss gick till ”Polynesian Spa” på lördag förmiddag och tillbringade sedan  en stor del av dagen är. Vi badade länge i varma källor som varierade mellan 36 och 42 grader. Omgivna av en lummig grönska och med utsikt över sjön som på sina ställen ångade, var det en härlig och mycket avslappnande upplevelse. Jag tog också en timmas behandlig med cocosmjölkscrubb, läkande vattenmasage med manukahonungolja. Gissa vem som mådde gott sen!

Vi tog också en kort promenad i stan och åt en sen picniclunch på ett torg innan vi åkte tillbaka till campingen. På kvällen åkte vi nästan allihop iväg till en aktivitet som kallas ”Besök i en maoriby”. Maorier har byggt en traditionell by i skogen där deras förfäder bodde, och där visar och berättar de inlevelsefull om hur livet i byn kunde vara. De visade hur de krigade, jagade, lekte och lagade mat. De hade traditionella kläder och tatueringar och det var både lärorikt och roligt, även om det förstås var en hög kvot av tillrättaläggelse över det hela.

Sedan sjön och spelade de sånger och danser som användes bland annat för jakt- och krigslycka. Den delen av det hela var riktigt bra.

Till sist fick vi äta mat som var tillagad i värmegropar. Maorierna i det här området behövde bara gräva ett hål i marken för att få värme att laga mat med. I andra delar av landet värmde de stenar i elden, så som många andra naturfolk gjort. Maten var jättegod, även om det bara var fisken och musslorna som var traditionell majorisk mat. Fåren, kycklingarna, potatisen och salladerna kom ju inte förrän med engelsmännen.

Allt som allt var det en trevlig kväll och jag ångrar inte att jag gick, fast jag kan ju inte heller förneka att det var mycket känsla av grisfest över det hela.

Söndag

Vi har åkt vidare norrut och är nu på väg ut på Coromandelhalvön. Här ska jag – paddla kajak. Igen! Tror det blir jättehäftigt mellan mäktiga klippformationer och i grottor. Helt säkert blir det också att gräva en grop i sanden och bada i det varma vattnet som fyller den. Coromandel beach lär vara en av jordens farligaste att bada vid. Där drunknar flest badande. Det är helt enkelt farligt med varmt vatten!

Nu är det senare samma dag: Paddlingen var awsome (på ren svenska!!). Den bästa hittills, och då har ju ingen varit dålig! Det blåste ganska ordentligt så vi hade roliga vågor som gungade kajaken. Häftigt och skitkul! Vi paddlade mellan fantastiska klippformationer, i en tunnel genom en ö, och stannade vid den fantastiska Cathedral cove, en jättegrotta med öppning i båda ändrarna som ser ut som en katedral invändigt. Eller nja, det gör den väl egentligen inte, men majestätisk och smått religiös är den allt!

Det där med att gräva en grop i sanden får va. Det går bara att göra under fyra timmar när det är lågvatten, och eftersom vi paddlade idag hann vi inte med det. Det går igen i natt mellan ca 12 och 4, och förvisso har jag funderat på att gå till stranden (ca 1km) och gräva en grop i mörkret, men nej, det får va. Nåt ska man ju ha kvar till nästa gång, som någon sa.

Måndag

Det är måndag morgon och vi sitter i bussen igen. Vi är på väg mot vårt sista mål i detta vackra land, den största staden Aukland. På en eftermiddag och en kväll ska vi insupa lite av stadens känsla och atmosfär. Det är lite men blir nog bra. Det är inte städerna som är landets charm.

Jag har bestämt mig för att göra en eftermiddagskryssning med segelbåt och se staden från vattnet. Enligt guideböckerna är innerstaden rätt tråkig och det är i och i närheten av hamnområdet stan har karaktär. Dessutom är den omgiven av vatten på alla sidor och räknas som en riktig seglarstad, så det kändes helt rätt att tillbringa en eftermiddagssightseeing på båt.

Efter det blir det väl att strosa omkring lite och sedan åka upp i Skytower, Nya Zeelands bidrag till världens höga byggnadsverk. Kanske blir det middag där uppe i kväll, jag får se.

Nu har vi sett stora delar av även den norra ön, och den är också bedårande vacker. Landskapet är mer varierande än på södra ön, där det ibland kunde kännas som ”har du sett ett berg så har du sett alla”. Här på norra ön kan de böljande kullarna plötsligt bytas mot platt åkermark. De täta skogarna, höga fjällen, stora sjöarna, små trevliga städerna och alla vulkaner och rykande vatten byter av varandra tätt som oftast. Och så havet förstås, som här i norr är omsom till väster, ömsom till öster.

Det är nu måndag kväll, jag sitter på hotellet i centrala Aukland där vi bor och skriver. Sista dagen i detta vackra land är över, och den blev bra. Katja och jag kom iväg på seglingskryssningen och den var härlig i det varma och soliga vädret. Att se staden från sjön var fint. Vi körde båten lite också.

Sedan blev det precis som jag trodde; vi strosade lite i staden och vid halv 7-tiden träffades vi fem stycken (Elisabeth, Eija, Katja, Janna och jag) utanför Skytower, där vi tog en drink, kollade på utsikten över staden från tornet och åt en fantastiskt god trerätters där uppe. Kort sagt, en skön och lugn men fin kväll.

I morgon klockan åtta avgår bussen till flygplatsen. Där måste vi ta farväl av tolv av reskamraterna som avslutar sin Rosa Bussresa och åker hem eller någon annanstans. Det blir sorgligt, en del har man ju blivit riktigt fäst vid.

Vi andra sätter oss på ett flyg till Sydney och fortsätter där i fem veckor till. Dit kommer också ett antal nya reskamrater, men jag vet ännu inte hur många. Det blir spännande att se vilka de är. Jag skriver väl igen när det har hunnit hända lite där.