Ormar, paddor, kossor och lite annat

Sedan vi åkte från Cairns i onsdags, har wifin varit obefintlig eller jättedyr. Mest obefintlig. Vi har förresten inte haft mobiltekning heller större delen av tiden. Men eftersom det har varit mycket busstid har jag skrivit ganska mycket, så här kommer ett långt inlägg igen.

Som alla säkert förstår så har man humör- och känslomässigt bättre och sämre dagar när man lever så här intensivt och nära en massa människor som man inte själv har valt, under så lång tid. För det mesta är man på topp, men ibland är det lite down. Det märks nog i en del av det jag har skrivit. Var snäll och tänk på det när du läser, om något verkar lite negativt.

Nu är det tisdag morgon den 5 mars, en hel vecka sedan jag skrev sist. Jag är i Alice Springs, drömmarnas stad. Då menar jag inte att jag speciellt har drömt om att vara här – även om jag länge har vela det – utan att detta är ett centrum för aboriginernas land, och deras världsuppfattning bygger på drömmar, hemliga för alla oinvigda, men uppenbara och kända sedan tusentals år av dem. Men mer om AS i nästa inlägg. Här kommer nu berättelsen om vad som har hänt den senaste veckan:

Onsdag 27/2

I morse startade färden västerut, till ”the outback”. Efter några mil körde vi över Great Deviding Range, bergskedjan som går hela vägen mellan norr och söder i Australien. Vi var som högst uppe på 1600 möh. Regnskogen var lika frodig som på låglandet. Inga berg i dagen här inte.

Vi stannade för lunch vid ett fint vattenfall som heter Millaa Millaa. Vattnet stupade brant rakt ner för en klippa, i en liten klar sjö och fortsatte sedan vidare i ån. Jag vet inte hur stort det var men jag gissar att det kan ha varit en 40 meter högt och kanske 15 meter brett. Det var skönt i vattnet (21 grader) och man kunde simma fram till fallet, fast det var väldigt tungt i slutet, och runt det och går upp på stenarna bakom det.

Det finns ganska stora malfiskar i sjön också. Det upptäckte jag när en bet mig! Jo det är sant! Eller bet och bet, den kände väl efter om det växte alger på mig antar jag. Det gjorde inte ont, men var såklart tvärläskigt när man inte visste att den fanns där och plötsligt kände nåt på benet. Sedan såg vi den tydligt. Den var cirka 30 cm lång.

När vi fortsatte efter lunchen, kom vi snart in i ett annat landskap, mycket torrare, fortfarande grönt med ganska stora träd, men de står betydligt glesare och det är inte alls lika frodigt som tidigare. Det sticker upp massor med termitstackar i den sandiga jorden och för en stund sedan hoppade det en känguru över vägen.

Här ser man också mer av skogsbrändernas framfart, fast även om det syns tydligt på träden att det har brunnit, så har marken redan hunnit bli grön igen och en del träd har skjutit nya skott. Oj,  nu satt det en liten känguru vid sidan av vägen - och innan jag hann skriva det färdigt såg vi en söt liten dingounge.

När vi kom fram till campingplatsen vid Undara Vulcanic National Park satte vi upp tälten och matlaget började med middagen. Senare på kvällen satt vi vid lägerelden och snackade skit och sjöng lite. Vi såg två små baby green tree snake, vilket skärmde upp många i onödan efersom de är mer rädda för oss och dessutom ofarliga.

Torsdag

Nästa dag tog de flesta av oss en promenad omgivningarna, eller, som det så märkvärdigt heter, en bushwalk. Jag gick med Kerstin, vi var väl ute i en och en halv timma ungefär, men vi gick inte fort, utan stannade ofta och tittade, fotade och drack vatten. Det var en fin promenad om än inte särskilt märkvärdig. Vi såg några kängurur och dingospår.

Resten av dagen tog vi det lugnt vi poolen på campingen. Det var skönt och välbehövligt. Jag var i vattnet nästan hela tiden.

Ganska många ur gruppen åkte iväg på eftermiddagen för att titta på några stora lavatunnlar som bildats vid vulkanutbrott i området för miljontals år sedan. De underjordiska tunnlarna är flera kilometer långa. Fascinerande.

På kvällen var det också en tur till en sådan lavatunnel, men  med ett helt annat syfte. I dessa tunnlar bor miljontals fladdermöss. När det blir mörkt flyger de ut för att äta. Några av dem kommer aldrig tillbaka utan blir i stället uppätna av falkar som väntar utanför tunneln, och av olika ormar som håller till i grottan/tunneln eller i träden utanför. När fladdermössen börjar flyga ut, ringlar de ut på grenarna och fångar en i luften. Det var detta vi skulle se. Gissa om det var häftigt! Det fanns fyra olika pytonormar i träden och grön och brun trädorm. Vi stod där i mörkret med fladdemössen vinande omkring oss och ormarna krypande vid sidan om och framför oss. Med en ficklampa som inte störde fladdermössen såg vi ormarna och hur de tog sitt byte, väntade på att den skulle dö och sedan började äta. Fascinerande skådespel!

Fredag

Avstånden är långa i det här landet. Vi är på väg västerut och det blir mer och mer öde. Det blir också mer och mer torrt och allt mindre trafik. Vägarna är långa och raka och förvånande ofta, med tanke på att det är så lite trafik, ligger det överkörda småkängurur, färgranna fåglar och andra smådjur på vägen, till glädje för olika mumsande fåglar.

I morse innan vi åkte var det en känguru med unge i pungen på campingen. Jag stod bara 7-8 meter från den och fick jättefina bilder. Den lilla ungen hade frambenen ute och var bara så söt.vid

Vi åt lunch vid en sjö där det finns sötvattenskrokodiler, så man fick ta det varligt om man ville bada. Jag såg dock ingen. De kanske ligger på botten och sover när det är så varmt. Det är 33 grader. Och varmare lär det bli.

Vi har nu kommit in i aboriginland. I de få och små samhällena bor de i små och enkla hus med hyfsat modern standard. I korsningen i mitten av samhället finns en pub där männen samlas på fredagkvällen när de kommer hem från arbetet långt bort på någon av områdets många köttrancher. Här produceras största delen av allt australienskt kött och exporteras sedan över världen.

Närmare kusten, i det så kallade ”gulfland”, i området vid Carpentariabukten, lever de i stället på fiskindustri, även det en stor exportvara.

Kustlandet är lågt och väldigt platt, grönt med stora blötområden, där många fåglar håller till. Längs vägen såg vi vackra tranor, hägrar, pelikanliknande fåglar, ugglor, falkar och många andra fåglar.

På kvällen kom vi fram till Karumba där vi skulle övernatta. Det lilla samhället är känt för sina vackra solnedgångar över bukten, så vi åkte till en restaurang vid vattnet en liten bit utanför staden. Den heter föga överraskande ”Sunset Tavern”. Vi åt gott (jag och Kerstin delade en korg med färska räkor och en flaska jättegott vitt vin) men skyarna var inte solnedgångsvänliga. I stället fick vi beskåda ett magnifikt åskväder med blixtar från alla håll.

Regnet slapp vi dock men natten var förfärligt het.

Jo, en sak till; när mörkret fallit dök det upp massvis med paddor på campingen. Det var överallt, i mängder. Vi såg en uggla flyga ner från ett träd och ta en alldeles vid tälten.

Lördag

Vi kör nu söderut från Karumba. Landskapet blir alltmer torrt och stäpplikt. Det är platt, och träden som växer glest och ibland lite tätare, är låga och har en mer grågrön färg än det vi sett tidigare. Det springer en och annan kaänguru över vägen framför bussen och för en stund sedan krockade vi nästan med en en stor örn. Den heter wedge tailed eagle på engelska, det betyder ungefär v-formsvansad örn. Jag har inte haft möjlighet att kolla vad den heter på svenska.

Vi är nu på väg in i den verkliga australiensiska landsbygden, the outback. Bortsett från aboriginernas långa och intressanta historia, så skedde en stor och intressant samhällsutveckling här på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En man vid namn John Flynn betydde mycket för den utvecklingen. Han var pastor i presbyterianska kyrkan och brann för att ge aboriginer och nybyggare i området möjlighet till utbildning och hälsovård. Han startade många sjukhus på olika platser och han byggde upp ett system för telegrafi och radiosändningar som han bland annat använde för att ge barnen skolundervisning och även utbilda de vuxna och han drog även igång verksamheten med Flygande läkare. Vi kommer att få se många spår och minnesmärken efter honom de närmaste dagarna.

Med länga mellanrum passerar vi någon enskild bensinmack med butik, bar, enkel restaurang  och campingplats och/eller motell. Det tycks obegripligt att någon bosatt sig där, men antagligen har de rätt bra med kunder, eftersom det inte finns något annat på många mil åt vardera hållet. På ett av ställena träffade vi till och mer en svensk tjej som jobbade där. Fast hon hade bara varit där i fyra dagar ännu. Hon får nog snart ”aboriginsjuka”.

                                                                                                                           

På eftermiddagen började vi möta stora tunga långtradarekipage med tre och fyra släp. De liknade sligbilarna som kör mellan Boliden och Rönnskär så jag anade att vi kommit in i ett gruvdistrikt. Mycket riktigt, här finns stora fyndigheter av allt från järn till guld. Landskapet blev också mindre platt med en hel del karga kullar.

När vi åt lunch var det förresten 35,5 grader. Vi har förvarnats om att där vi ska sova i natt var det 35 grader kl 1. På natten alltså.

För en stund sedan passerade vi en minnesplats över den sista aboriginattacken mot dem som byggde den här vägen. Eller byggde och byggde. Det var en gammal grusväg ända sedan 1800-talet, men på 40-talet byggdes den ut till en snabb asfaltväg. Detta gillades inte av aboriginerna som bodde här. De gjorde motstånd, bland annat genom att smyga fram, gömda av bergen och sedan attackera vägbyggarna. Deras chanser var obefintliga eftersom de vita hade vapen och det rann mycket blod i dessa strider.

Bland det värsta som de vita hittade på, var att de tänkte att de skulle uppfostra aboriginbarnen till att inte vara vilda, genom att ta dem från sina mammor och sin stam när det var små, och flytta dem till barnhem som regeringen drev. Det var förstås katastrofalt för både föräldrar och barn, ja för hela stammen. Många av dem som utsattes för detta lever fortfarande och så sent som för tre år sedan bad australiens regering om ursäkt för att detta hade skett.

Dagens mål var Mt Iza, ett litet gruvsamhälle mitt ute i ingenstans. Australiens Svappavaara, fast större. Gruvberget påminner lite om Kiruna faktiskt, fast samhället är mycket mindre. För oss var det egentligen bara en övernattning utan någon speciellt att se eller göra. Avstånden är som sagt länga här och de sista dagarna har varit mer eller mindre enbart transportsträckor, även om vi sett intressanta saker på vägen och sovit över på platser där det åtminstone finns något att uppleva.

I Mt Iza var det dock inte så.Om man inte har ett specialintresse i gruvdrift vill säga. Allt i området kretsar kring gruvorna, till och med campingen där vi bodde var full av baracker där gruvarbetarna från andra platser bor när de är där och jobbar. Det mest spännande som hände var de fyra kossorna som behagade promenera in på campingen precis när vi tänkte gå och lägga oss.

Söndag

Vi klarade oss från kossorna och steg upp tidigt och körde iväg redan klockan sex. Det var fint att se solen gå upp över prärien och se dess långa strålar lysa upp de steniga kullarna med de låga buskarna och träden. Efter två timmar stannade vi och gjorde frukost på en stor lastbilsparkering i en liten håla som heter Camooweal. Där finns ett hundratal hus i raka rader mitt i det platta, torra landskapet. Jag har ju redan skrivit det, men det är verkligen obegripligt för mig vad det är som får människor att välja att bo på en sådan plats. Om åtminstone klimatet hade varit bra, men det är ju en fruktansvärd hetta här en stor del av året och annars rätt så kallt. Och så den ändlösa, platta, tomma prärien åt alla håll.För att inte tala om de förfärliga flugorna som finns i miljontal överallt. De är mindre än våra svenska flugor, men liksom klistrar sig fast vi en. Visst, det är jätteroligt att vara här och se, men att bo här.. aldrig!.

Nåväl, en kort stund senare passerade vi gränsen till Norra territoriet och fick ställa tillbaka klockan en halvtimme. Nu när jag skriver det här är klockan 9.43 och då är den alltså 1.13 i Sverige. Jobbigt. Tidzonerna i det här landet är för övrigt obegripliga även utan denna halvtimma. Sydney och Cairns ligger ju nästan i rakt nors-sydlig riktning och ändå är det olika tidzoner. Dessutom har alla delar av landet inte sommartid, så på sommaren är det tre olika tider och på vintern fyra. Klyfitgt?

Vi ser en hel del fina fåglar. Idag var det till exempel rosa papegojor i träden på ett ställe där vi stannade en stund. De är inte helt rosa utan grå på ryggen och vingarna, men huvudet, halsen och magen har en vacker rödrosa färg. De heter glads på engelska.

Medan det fortfarande var ljust kom vi fram till den plats där vi skulle campa. Den heter Devil´s Marbles eller Karlwekarlwe på aboriginspråk. Det är en massa jättestenbumlingar som ligger på och vid varandra i märkliga formationer. Stenarna är röda och var fantastiskt vackra i kvällsljuset. Men de var inte bara vackra, de var också häftiga och facsinerande. Vilka krafter som har skapat detta! Det skedde enligt forskare för 1700 miljoner sedan genom att magma började tränga sig upp från jordens inre, genom sprickor. Stenarna trycktes loss ur graniten i marken och hamnade huller om buller, på och vid varandra över ett ganska stort område. All lös jord och sten som fanns runt omkring dem eroderade senare bort och skapade detta naturens konstverk.

Eftersom Devil´s Marbles ligger långt från allt, är det riktigt tyst och mörkt där på kvällen och natten. De flesta av oss valde att sova i ”The billion star hotel” alltså under bar himmel. Några gick upp på klipphällarna och sov där, andra, bland annat jag stannade på tältområdet där de hade gjort i ordning låga bord, stora som två madrasser, och sov på dem. Vi hade tur, det var helt molnfritt på kvällen, och vi såg verkligen biljoner stjärnor! Det är inte ofta man har möjlighet att se en sådan stjärnhimmel. Vi såg till och med Andromedagalaxen, den jättestora galaxen som är mycket större än Vintergatan, men ligger så långt bort så den såg ut som en dammtuss där uppe bland de närliggande stjärnorna. Helt fantastiskt underbart var det!

Måndag

Jag kunde inte somna trots att jag var trött utan låg och tittade på stjärnorna. Jag hörde en dingo yla men annars var allt tyst. Ja, det vill säga, förutom lite snusningar och snarkningar från reskamraterna då. Så småningom somnade jag i alla fall, men väcktes efter bara en stund av ett förskräckligt ylande. Det måste ha varit minst tre dingor som ylade i kapp från olika håll, inte långt från oss. Jag delade bord med Kerstin, vi satte oss båda upp och såg os omkring. Då kom Marie och Johanna rusande till oss från ett annat bord en bit ifrån och ville ligga hos oss för de tyckte det var så obehagligt. Det fick de såklart, fast det blev trångt, så sen sov jag inte mycket mer den natten. Men det var det värt om de kände sig tryggare. Själv tyckte jag det var mest häftigt och satt uppe för att försöka se någon av dem i månljuset, men det gjorde jag tyvärr inte. Men på morgonen, när vi hade ätit frukost och redan satt i bussen för att åka, kom det en unge gående. Den la sig ner inte långt från bussen. De är väldigt fina och ser ut som den snällaste hund, så man vill så gärna klappa och klia den, men skenet bedrar, de är vilda vargar så det gäller att hålla sig på behörigt avstånd.

Resan fortsätter idag genom de milslånga vidderna där landskapet ser mer eller mindre lika ut och den enda bebyggelsen är de enskilt belägna bensinstationerna med affär, servering och övernattningsmöjlighet, som ligger med långa mellanrum. Det är ofta roliga, unika ställen med en massa samlade prylar och annan bråte att titta på.

Vi är på väg till Alice Springs som ligger mitt i Australien. I mitten av 1800-talet red upptäckare här, kors och tvärs över landet, på kamel. En av dem var skotten John McDuall Stuart. Han räknade ut var kontinetens mittpunkt ligger. Alldeles nyss passerade vi den platsen. Senare har man med hjälp av geometriska datorprogram konstaterat att han bara hamnade sju km fel. Så just nu är jag verkligen mitt i Australien!