4 städer på 11 dagar

Härom dagen läste jag igenom lite av det jag skrivit tidigare. Insåg att jag kanske borde ha påpekat att jag inte korrekturläser det jag har skrivit, utan bara skriver rakt upp och ner och sedan får det vara bra. Det innebär självfallet att det blir en del fel som jag aldrig ser. Det får du som läser ha överseende med. Jag skriver som sagt i första hand för min egen skull, som en dagbok, och därför bryr jag mig inte om att det blir en del tryckfel och annat ibland. Att det är ganska många som läser det jag skriver är inte mindre roligt för det.

Nu när jag lägger ut detta är det den 23 mars. Elva dagar har gått sedan förra inlägget! Jag sitter just nu på planet till Perth och skriver. Sa Hej då och Farväl till reskamraterna för nåra timmar sedan. Sorgligt, samtidigt som jag ser fram emot nästa del av min resa. Kanske var det därför det gick ovanligt bra att säga hej. Jag är ju dålig på det annars. Av alla goa reskamrater är det några som jag säkert kommer att hålla kontakten med och träffa igen. Andra kommer jag troligen aldrig mer att träffa. Det är ju så det är.

Men nu är det inte tid att bli sentimental om det. I stället kommer här tio dagars dagbok. Håll till godo!

Onsdag 13/3

I onsdags körde vi till Adelaide. Naturen övergick alltmer till ett platt jordbrukslandskap med enorma åkrar. De stora kända vindistrikten, Barossa Valley bland annat, såg vi dock inte till längs den vägen vi kom, men den bördiga jorden är det som utmärker området runt staden.

Adelaide visade sig vara en trevlig stad. På kvällen tog några av oss bussen till stadsdelen Glenelg där bland annat småbåtshamnen ligger. Fast båtarna som ligger där är inte särskit små – i Adelaide bor många rika australiensare med STORA privatbåtar.

I alla fall är det fint längs piren där små restauranger ligger på rad och jag åt till solnedgången över havet.

Sedan tog vi en drink innan vi åkte tillbaka. Killen som jobbade i baren var smålänning. Han hade bott där i fem år och rest omkring i sex år innan det. På hela den tiden hade han inte varit till Sverige. Ofattbart.

Det var betydligt kallare än de sista veckorna och för första gången i Australien hade jag leggings på mig på kvällen och använde sovsäcken på natten.

Torsdag

Sov riktigt gott och vaknade utsövd först vid åttatiden. Vi gick till campingens servering och jag åt pannkakor till frukost. Jättegott var det.

Så småningom tog vi lokalbussen in till city, där Malin, Hasse, Karin och jag gick på Södra Australiens Museum, där det bland annat finns stora samlingar med aboriginföremål. Det var riktigt intressant. För första gången fick vi se mycket annat än bara jaktvapen. Det fanns bland annat en stor samling med olika slags mat som de åt, som frön, rötter, växter, gräshoppor och larver.

Man fick också se olika slags snören och rep som de tillverkade av olika material, och husgeråd, väskor, verktyg och andra redskap för olika ändamål. Det fanns också jättefina saker som de tillverkat för att dekorera sig med eller använda på annat sätt vid olika ceremonier. De flesta var gjorda i trä och rep och dekorerade med fågelfjädrar i olika färger. Jättesnygga. En sådan hade jag verkligen velat köpa som souvernir, men det finns inte bland alla boumeranger i butikerna.

På eftermiddagen promenerade jag ensam längs gågatan i stan. Eftersom det var festival, var det mycket uppträdanden av hög klass, och jag stannade och tittade/lyssnade på flera. Gågatan är lång med vackra träd och uteserveringar i mitten. Riktigt trevlig, som sagt.

Fredag

Fredag var det bussdag igen. Det var inte meningen att den skulle bli så lång, men ödet ville annat. Vi gjorde två lite längre stopp, först i en liten stad för lunch och sedan, när det bara var en halvtimmes körning kvar till Mt Gambier där vi skulle stanna för natten, på en vingård. Det var när vi skulle köra vidare efter vinprovningen det hände. Den orangea motorfelvarningslampan som vi inte hade sett sen sist, behagade visa sig igen.

Efter lite mixande gick bussen att köra sakta utan att den lyste. Vi drog iväg samtidigt som Chris hade en mekaniker på tråden. Efter jag-vet-inte-hur-länge kom mekanikern ikapp oss där vi rullade så sakta fram. Sedan tog det ”bara” en dryg timme tills de hade lokaliserat och åtgärdat felet. Roland, Kerstin, Milan, Sussie och jag hann spela plump under tiden. Jag förlorade stort.

Tyvärr innebar detta ofrivilliga stopp att vi inte hann se en mycket vacker klarblå sjö som vi hade tänkt besöka innan det blev mörkt. Such is life.

Det var inte för inte jag skrev den förra meningen. I dessa bygder levde nämligen den kände/ökände Ned Kelly, den unge irländaren som ständigt jagades av polisen som misstänkte att han stal bara för att han var fattig, och provocerades av hans fysiska och mentala styrka som han tvingades använda för att försvara sig och de sina. Kanske har du sett filmen om honom och vet att han myntade uttrycket ”Such is life” när det var det sista han sa precis innan han hängdes. Vi såg filmen idag i bussen. Den är riktigt bra, rekommenderas! You can kill a man but not a legend. Alla djur och fåglar som syns i filmen har vi för övrigt sett, på ett eller annat sätt.

Lördag

Temperaturen har verkligen ändrats. I lördags morse var det gissningsvis runt 15 grader. Understället och fleecetröjan har hittat fram ur resväskan igen.

På lördag morgon gick färden vidare mot Melborne, men inte den snabbaste vägen utan vi åkte Great Ocean Road som slingrar sig längs den dramatiska kusten med sina vågpinade kalkstensberg, sydväst om Melborne. Det är häftiga formationer, klippor som bara står där som gubbar mitt i vattnet, vikar, tunnlar och grottor. Mycket, mycket vackert. Havets blåa färger, vågornas vita skum, klippornas alla gula nyanser, den bruna marken och de gröna buskarna. Ständigt förändras de. Vattnet slipar bort berget, gubbarna rasar och nya bildas. Alltså det går ju inte fort, inte så att man ser det när man står där, men man kan lätt föreställa sig vad som pågår och hur det kan se ut om x antal år. Den kuststräckan är nog det vackraste hittills på resan.

Senare på eftermiddagen kom vi fram till ett regntungt Melbourne. Vi checkade in på vårt backpackers hostel, som ligger centralt och bra. Sedan gick jag iväg tillsammans med tjejerna jag delar rum med (Malin, Kerstin, Johanna, Emelie och Alexandra) för att äta. Det här kanske låter som om det inte hör hit, men vet du förresten vilken stad som har näst störst grekisk befolkning? Efter Aten alltså. Jo, det är faktiskt Melbourne. Det var många greker som utvandrade till Australien i början av 60-talet och de flesta bosatte sig här. Det finns ett grekiskt området med tavernor och butiker. Vi hade tänkt gå dit och äta, men på vägen gick vi förbi en mysig gränd med en massa restauranger och barer, och bestämde oss för att stanna där i stället. Jag åt en köttbit som nog är det godaste jag har ätit på hela resan; mör och välstekt och jättegott kryddad, så jag var mer än nöjd med det beslutet.

Efteråt tog vi en irish coffee på en bar alldeles intill där vi bor. Sedan var vi rätt trötta.

Söndag

Vi tog det lite lugnt på morgonen och gick sedan till en marknad där man kunde hitta det mesta. Det är alltid roligt att gå runt lite bland stånden och titta på allt möjligt och omöjligt, så det gjorde vi en stund. Malin och jag gick för oss själva, och åt så småningom en god kebab från ett turkiskt stånd, och gick sedan in i kött- och fiskmarknaden. Jag tycker det är ett härligt skådespel att se allt som ligger i kyldiskarna och försäljarna som försöker överrösta varandra med sina erbjudanden.

När vi var nöjda med det folklivet tog vi en kaffe och en kaka, och gick sedan genom staden. Inte planlöst dock, utan syftet var att hitta ett japanskt spa, som vi hade fått tips om och var sugna på. Efter många om och men hittade vi det, och på vägen hade vi sett stora delar av centrala stan. Vi bokade en massagetid till i morgon eftermiddag och fortsatte sedan att bekanta oss med centrum. Kollade lite i butiker gjorde vi också och tittade på folk förstås.

Utan att veta om det hamnade vi i det grekiska området. Där visade det sig vara festival, med dans- och musikuppvisningar och en massa god mat. Vi tittade lite på det och bestämde oss för att gå tillbaka på kvällen och äta souvlaki.

Det gjorde vi också, tillsammans med samma gäng som igår, förutom Johanna som hade tillbringat dagen tillsammans med flera andra ur gruppen, på¨Formel 1-tävlingar. Grand Prixpremiär. Vissa var lyriska över detta. Vi är alla olika.

Nåväl, souvlakin var jättegod. På scenen i ena änden av gatan spelade de grekisk folkmusik och dansade till. I andra änden spelade de grekisk dunkadunka och dansade till. Vi är alla olika som sagt.

Vi stannade en stund, men sedan gick vi hem igen. Man blir rätt trött av dessa intensiva dagar, så det blev en ännu tidigare kväll än i går.

Förresten, jag måste ju berätta att jag är påflugen! På när Malin och jag var på väg tillbaka till vandrarhemmet flög pötsligt en fågel in i mig. Det finns några svartvita fåglar, lite skatlika, men mindre, ungefär som trastar. En sådan var det, fast det hann jag inte se. Den flög nämligen rakt in i vänstra ögat, tinningen och kinden. Det gjorde redigt ont faktiskt.

Måndag

Det var ganska många som tänkte gå till gamla fängelset idag. Där har de intressanta berättelser om personer som straffades för olika saker på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Jag kände att jag i stället ville se några andra delar av staden som jag inte hade sett igår, och gick i stället en promenad själv, längs älven som rinner söder om centrum. Där har de byggt fina fordonsfria strövområden, och det gav mig en lite bättre bild av staden eftersom jag tyckte igår att den saknade andningshål i centrum.

Det finns också många fina moderna byggnader där, bland annat Eureka Skydeck som är södra halvklotets högsta utsiktstorn. Jag åkte upp och det var som alltid häftigt att se staden ovanifrån.

Sedan gick jag över en av broarna och promenerade fram till Federation Square. Det är ett stort ovanligt torg, omgivet av oväntade byggnader. Där satt jag en stund och sög in atmosfären bland allt folk. Sedan tittade jag in i St Paul´s cathedral, hittade några gränder som var jättehäftigt fullständigt graffitimålade och åkte en bit med den gamla spårvagnen, som kör ett varv gratis runt centrum.

Jag gick av vid stadsbiblioteket. Framför det är det trappor och gräs där det också satt/låg en massa folk, så jag stannade även där en stund. Sedan strosade jag lite genom centrum mot platsen där jag skulle träffa Malin innan massagen. Satte mig på en servering och åt en fruktsallad när jag plötsligt upptäckte att jag var mitt i en filminspelning. Det var lite kul, men jag vet inte vad det var för film.

Sedan kom Malin och vi gick till det japanska spaet och fick jätteskön massage. Helt underbart. Efter det tog vi det lugnt, drack te och duschade tills det var dags att gå ut och äta.

Kerstin, Roland, Erik och jag gick till en koreansk restaurang som ligger nära stälet där vi bodde. Det var jättegott. En riktig höjdare för en kolgrillsnörd som jag. De ställer fram en liten grill på bordet och så får man grilla sitt kött själv. Sånt gillar jag. Hädanefter ska jag lägga upp mina semestrar efter var det finns koreanska restauranger! Kanske. Eller nej, jag skojar bara.

Tisdag

Näst sista dagen på bussen. Vi åkte mot Canberra, staden som firade 100-årsjubileum förra veckan. När Australien blev självständigt från det brittiska imperiet behövde landet förstås en huvudstad. Man kunde inte komma överens om det skulle bli Sydney eller Melbourne och kom till slut fram till att bygga en helt ny stad, Canberra.

Vi gjorde ett par stopp på vägen, bland annat i den lilla staden Glenrowan, som sägs vara den plats där Ned Kellys hem låg. Det har man förstås tagit fasta på och staden är mer eller mindre helt uppbyggd runt honom, med en massa kommers naturligtvis.

Nå, vi kom fram till Canberra på kvällen. Vi bodde på en camping i utkanten av stan, så en del av oss åkte in till centrum med lokalbussen. Jag hade inga höga förväntningar eftersom jag föreställde mig en stadskärna med en massa tråkiga administrativa byggnader. Glatt överraskad blev jag när det var ett riktigt fint centrum med ett litet torg med restauranger och pubar. Vi åt på en irländsk pub, det var gott och trevligt.

Under kvällen kylnade det på ordentligt och blåste dessutom kallt. Natten blev kall och trots en massa varma kläder frös jag. Fatta hur glad jag är att det var sista natten i de hemska tälten! En sak är säker; någon mer tältresa i grupp åker jag inte på, det är bara besvärligt

Onsdag

På förmiddagen åkte vi runt på sightseeing i Canberra. Vi började med att åka upp på berget intill staden, Mt Ainsley. Där insåg jag vad lite jag visste om Canberra innan. Det visade sig till exempel att staden har en ovanligt genomtänkt planläggning. Arkitekten som jag just nu inte kommer ihåg namnet på, ritade nämligen en stad runt sjön med stora gröna ytor mellan områdena och generöst utrymme mellan de stora byggnaderna. Han följde också olika geometriska figurer när han ritade större gator och områdenas utseende. Allt detta (och lite till) kan man se från Mt Ainsley.

I Canberra finns också en stor minnespark med byggnader och monument till minne av de australier som mist livet i olika krig genom åren. De är en hel del eftersom landet tillhörde England så länge och de har ju behagat kriga eller delta i krig både här och där i världen. Sådana där minnesplatser har jag ganska svårt för. Även om det är människorna som (tvingades?) strida man ska minnas, blir det alltid nåt slags hedrande av krigen också. Men det var absolut en vacker plats, även om den kyrkliknande krigsorganisationsärande byggnaden kändes inte så lite märklig. För mig då. Det fanns andra som fann den mycket intressant och viktig.

En desto viktigare fråga, för mig, uppenbarade sig när vi tittade på det gamla parlamentet. I det området finns även många ambassader. I en ambassad rådet ju ambassadlandets lagar och inte värdlandets. Detta har aboriginer tagit fasta på när de utnämnt en del av parken framför parlamentet till den aboriginska ambassaden. De har byggt ett skul, satt upp några tält (där en del bor permanent) och håller en eld brinnande. På olika sätt har de också skrivit och förmedlat sin poäng: vi är alla (inte minst den australienska staten) på aboriginmark och för aboriginer ska deras lagar gälla, inte Australiens.

En av aboriginkvinnorna började prata med mig. Sussi kom också fram och hon frågade varför de inte agerar på vanligt demokratiskt sätt, genom att bilda eget parti med mera, för då kanske de skulle få bättre långsiktiga resultat av sina aktioner. Det var tydligt att kvinnan var van att alltid möta motstånd. Dessutom var hon kanske inte den klipskaste av dem och inte heller helt nykter. Hon förstod inte vad Sussi menade, eller kanske ville hon inte förstå, utan blev irriterad och fällde ut taggarna. Det hjälpte inte att jag sa att hon nog hade misstörstått Sussi eller att Sussi försökte förklara vad hon menade. Hon blev bara mer irriterad.

Tyvärr var vi tvugna att gå (eller kanske det var lika bra...) för de andra väntade i bussen, men jag blev mycket berörd av detta. Det blev så tydligt hur fel aboriginerna har behandlats av det brittiska imperiet och senare australiska staten, så jag började ifrågasätta hela statens berättigande att existera.

Jadå, jag är väl medveten om att urprungsbefolkningar har behandlats illa på andra håll i världen och att problematiken även finns i skandinavien. Men det går faktiskt inte att jämföra. Föreställ dig att du åker till Jokkmokk och ser hundratals sjuka, alkoholiserade, apatiska, skitiga, hemlösa samer. Nej, det finns inte på kartan. Men så är det i många australiska småsamhällen. Eller föreställ dig att arbets- och bostadslösa samer med mer eller mindre drogproblem skulle bo permanent i tält utanför riksdagshuset i Stockholm.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; aboriginsituationen är en stor skämmig skandal. Australien borde kunna bättre.

Efter sightseeingen i Canberra körde vi till Sydney, dit vi kom fram på kvällen, i lagom tid för att gå ut och äta. Vi var ett gäng på elva som efter några om och men hamnade på Hard Rock Café. Musiken var bra men uppskruvad till galet hög decibel och de ville inte sänka. Maten jag beställde var inget vidare, men andra fick bättre.

Torsdag

En halvdag till Blue Mountains stod på schemat. Det är ett bergsområde som ligger drygt sex mil väster om Sydney. Bortsett från att delar av bergskedjan är dramatiskt vacker med branta stupande bergväggar i den gröna skogen, så har de avlägsna bergen, i vissa ljus, en intensivt klarblå färg.

På dagen är de också blå, men i en mer vanlig avlägsna-berg-blå färg. Jag har läst två olika förklaringar till den klarblå färgen. Möjligen behöver de inte motsäga varandra. Den ena förklaringen är att oljan i eukalyptusträden som bärgen är täckta av, avdunstar och lägger sig som en tunn dimma över bergen och att den ser blå ut i visst ljus. Den andra förklaringen bygger på att de ser mest blå ut på morgonen och kvällen när solen står lågt, och att det då är alla partiklar i luften som när solens låga strålar bryts mot dem ger ett blått skimmer. Man skulle väl möjligen kunna tänka sig att partiklarna är eukalyptusolja... kanske.

I alla fall var det väldigt, väldigt vackert där. Där vi var bildar bergen tre stentorn bredvid varandra. De kallas Tre systrar och det finns olika aboriginsägner om hur de har bildats. De två sägnerna jag hörde har det gemensamt att det var tre systrar som skulle skyddas från en fara och det gjorde man genom att förvandla dem till stenstoder och sedan har ingen kunnat förvandla tillbaka dem.

Några gick en lite längre vandring ner i dalen vid de tre systrarna, andra tog en kortare längs bergväggen. Jag och Roland hade tänkt gå den kortare, men vi var hungriga och det tog lite tid innan vi hade fått i oss något. Då trodde vi att det fanns en genväg ner till stigen från parken där vi var, men det visade sig att det gjorde det inte. Det var för kort tid kvar för att hinna gå hela, så vi fick skippa vandringen. Fast det gjorde inte så mycket, det var himla fint ändå.

På kvällen skulle vi ha våran gemensamma avslutningsmiddag. Chris hade bokat ett eget rum åt oss på en gammal båt som är restaurang och ligger i Darling harbour. Det var gott och trevligt. Efteråt gick  de flesta av oss till en bar intill. Jag var inte ute så länge, till halv två kanske, men för den del blev det en riktigt sen (och blöt) kväll.

Fredag

Sista dagen! Ja inte för mig då, men för gruppen. De flesta åkte till Bondi beach, den kända stranden. Som andra kända stränder är den inte precis i min smak, men den är absolut jättefin och så här i lågsäsong inte proppfull med folk. Vågorna blåste (för) höga och vattnet var inte varmt, så jag tog bara ett snabbt dopp och gick sedan fram och tillbaka längs hela stranden. Blåste och blåste förresten. Det är alltid höga vågor där, oavsett om det blåser eller ej. Man får bara bada mellan flaggorna, det vill säga på ett ganska litet område. Det påstås vara på grund av att det är starka strömmar och kraftiga vågor, men ärligt talat så tror jag inte ett dyft på den förklaringen. Flaggorna finns där för att surfarna ska kunna ha resten av vattnet för sig själva. Det tror i alla fall jag!

Chris skulle komma tillbaka och hämta oss efter två timmar, men jag tog en lokalbuss tillbaka till stan tidigare än så. Jag ville nämligen till operan för att förhoppningsvis få en biljett till kvällens föreställning av Orfeus i underjorden. Det fick jag också, men det åter kommer jag till.

Resten av dagen strosade jag omkring på egen hand, lyssnade och kollade på gatuartister, satt och tittade på folk och shoppade lite. Sedan hem till hotellet och bytte om och tillbaka till operan. Jenny hade också en biljett och vi satt på samma rad men inte bredvid varandra. En plats bredvid mig visade sig dock vara ledig så hon flyttade dit. Vi satt ganska långt bak men mitt för scenen, så det var jättebra platser. Och gissa om det var bra! Vilken fantastisk upplevelse alltså! De framförde operan med en nyskriven engelsk text, men en massa humor. Mellan sångerna hade de lagt in ganska mycket prat, också det med många skämt som vi skrattade högt åt. Det var många dansare med som dansade både klassisk ballett och modern koreografi. Scenografin var fantastisk. Han som var Pluto var inte operasångare utan antagligen musikalartist, vilket passade mycket bra i hans roll. Kärleksscenerna och sexanspelningarna som de ofta är i traditionell opera, hade fått modern tydlig gestaltning, både genom sångarnas gestaltning och dansarna. Och under den stora festen i helvetet tycktes uppsättningen plötsligt vara förvandlad till kabaré – men självklart fortfarande med musiken framförd med operaröster. Häftigt, nyskapande och jättebra! Sopranen som sjöng Eurodyke var dessutom fantastisk! Det blev en upplevelse som helt klart hamnar bland resans höjdpunkter. Roligt var det också att Jenny, som aldrig varit på opera förr, tyckte att det var så bra.

Efteråt gick jag till baren där vi var kvällen innan, för att kolla om några av gruppen var där. Det hade nämligen glunkats om det på morgonen. Jag såg tre av de mogna tjejerna, Sirpa, Regina och Eija, så jag gick in. Det var ett riktigt bra band som spelade och det var härligt tryck på dansgolvet. Inga ungdomar, förvånande nog. Kanske hade gamlingarna skrämt bort dem, för nog tror jag att det var musik som hade passat de yngre också. Men i princip så var det nog 30+ där, och det var ju faktiskt kul. Vi dansade lite, men det var så väldigt varmt, så jag gav upp efter ett tag. Sirpa och jag gick hem, men de andra stannade ett tag till.

Lördag

Eftersom planet inte gick förrän mot kvällen, skulle vi inte åka till flygplatsen förrän halv två. Kerstin, Emmelie, Alexandra och jag tog bussen bort till Museet för samtida konst. Jag hade pratat om att jag skulle dit hela tiden, men det hade inte blivit av. Nu var det ju dock tid för det, fast jag måste säga att det var ganska ointressanta och intesägande utställningar.

Sedan gick Kerstin och jag på lördagsmarknaden i den gamla stadsdelen The Rocks, och jag köpte faktiskt en klänning. Det, kan jag säga, är något unikt som inte sker ofta.

Sedan åt vi lunch. Jag hade sagt att jag ville ha amerikanska pannkakor en gång till, och det hittade vi på en servering med bara glutenfri mat, av alla ställen. Det var cocosmjölkspannkakor, och det var verkligen goda. Jag fick dem med bäryoghurt och fruktsallad till. MUMS!

Ja, sedan var det vara att ta sig tillbaka till hotellet där bussen stod klar för avgång. Vi tog färjan som går mellan olika delar av stan och det kändes härligt att avsluta Sydneyvistelsen med den. Måste säga att ju längre jag var i staden, ju mer började jag tycka om den. Jag tror i och för sig inte att jag kommer dit någon mer gång, men jag skulle inte heller ha något emot det.