Dinky, the singing Dingo, Uluru och underjorden.

Nu har jag varit utan internet länge nog! Det är tisdag 12 mars och jag sitter i ett "visitor centre" i Flinders Ranges som är en bergskedja i södra territoriet, nordöst om Adelaide. Här bor vi på en camping som ligger nära Wilpena pounds. Det är en stor sänka mitt i bergen. Här finns finfina vandringar att göra. Några var tuffa och valde en lång tur upp på högsta toppen i området och belönades med fantastisk utsikt. Andra valde av olika skäl att göra en kort tur, och jag och några andra valde en halvlång upp på en av topparna runt sänkan. Jag ´är bra i foten nu och kan gå obehindrat, men när jag går långt kommer det tillbaka. Dessutom är jag inte bra på att klara denna hetta (även om det inte är lika hett nu som det var i öknen) så en tidig start och den halvlånga kändes som det självklara alternativet.

Det var brant, bitvis klättring, men härligt att vandra och utsikten var mycket vacker. Vi hade hoppats på att få se flera reptiler eftersom detta är ett reptiltätt område, och såklart var det roligt att få se några små ödlor, även om vi gärna hade sett mer. Några av dem som gick längre såg svansen på en stor orm (troligen en pyton) och en stor ödla.

I eftermiddag tar vi det lugnt vid poolen, vilar, ja och bloggar. I kväll blir det nog en tidig kväll efter middagen och i morgon åker vi till Adelaide.

Här kommer dagboken från senaste veckan, som har varit "rena öknen".

Onsdag 6/3

På morgonen hade vi möjlighet att åka på en rundtur till några sevärdheter utanför Alice Springs. Det var den gamla telegrafstationen som en gång var hub för kommunikationen över vidderna. Det var också John Flynns grav, han som gjorde så mycket för att området skulle utvecklas. Det tredje stället heter Simpson´s gap och är en jätteklyfta i West McDonnells range, bergskedjan som omger Alice Springs (tillsammans med sin tvillingbergskedja East McDonnell´s range). Den sistnämnda hade jag gärna velat se, men de två första kändes måttligt intressanta, så jag valde att stanna på campingen och ta en blogg-mm internet-förmiddag vid poolen.

Vid tretiden på eftermidagen åkte vi vidare. Vi skulle bara köra i cirka en timme till ett ställe som heter Stuart´s well. Det är nu inget stort ställe utan ett serviceställe med bensin, mat, bar, motell och camping (med en liten pool) längs vägen. Han som driver det är en man i 60-årsåldern vid namn Jim Cotroll. Det var hans pappa som började med turistverksamhet där och han har fortsatt, fast alldeles nyligen har han sålt stället och ska ta det lugnt.

Han har en del djur där också; emuer, kameler och en damm med vilda men återkommande änder och svarta svanar. Men det speciella med honom är att han har en DINGO som husdjur! Och inte vilken dingo som helst; det är en musikalisk dingo som älskar pianomusik och gillar att sjunga till!

Jag tar det från början: Dingor är hatade av boskapsägare för att de anses riva djuren. Sanningen är att förvildade hundar dödar mer boskap än vad dingor gör, men det är dingorna som får skulden och jagas. De skjuts, fångas och förgiftas. Jim´s dingo var bara tre månader när hans mamma och resten av flocken dog av gift som hade spridits ut. Av någon anledning klarade han sig och omhändertogs alldeles i närheten av Stuart´s well. De som hittade honom visste att Jim hade djur och frågade honom om han kunde ta hand om dingon. Det gjorde han och Dinky, som vargungen fick heta växte till sig och mådde bra. Han var tillgiven men hade ändå tydliga vargegenskaper. Han tyckte till exempel inte om att bli kliad eller klappad. Om någon gjorde det markerade han sitt ogillande med att morra, men han har aldrig anfallit eller attackerat någon. Det gick inte att lära honom att lyssna på kommandon eller lyda. Eftersom han är en varg och inte en hund kan han inte skälla utan bara yla. Jim hade och har honom i koppel för att han inte ska springa iväg och bli dödad.

Nå, när Dinky kom var Jims döttrar i den åldern när barn brukar börja spela något musikinstrument och eftersom familjen hade ett piano, började de lära sig att spela på det. Plötsligt en dag, när Dinky var 14 månader, hoppade han upp på tangenterna när en av flickorna spelade. Han tog steg fram och tillbaka på tangenterna som om han också ville spela – och ylade till musiken, precis som on han sjöng! Detta var ingen engångshändelse, utan händanefter hoppade han upp på pianot och började sjunga varje gång någon spelade. Även om det var någon som inte kunde spela! Han verkade formligen älska pianoljudet.

Dinky blev snart kändis. Tidningar har skrivit om honom och han har varit med i TV. Varje gång någon spelade piano, hoppade han upp på det och började sjunga.

Åren har gått. Dinky blir 14 i år. Hans husse har varit mer än vänlig med maten så han har blivit tjock och har dessutom höftledsbesvär. Dingor är annars magra djur och antagligen extra magra när de bli äldre. Dinky lever på sista versen. Han är väldigt trött och sover mycket.

På grund av Dinkys höftledsproblem har Jim slutat uppmuntra gästerna att spela piano. Men eftersom vår reseledare Chris har tagit dit grupper varje år och detta var sista gången som Jim och Dinky är kvar, lät han Dinky få sjunga en sista gång – om han själv ville.

Gissa om vi var förväntansfulla när vi samlades runt pianot efter att ha hört Jim så fängslande berätta historien om Dinky. Eftersom ingen annan var frivillig att spela satta jag mig vid pianot och tog några ackord. Jim och Dinky stod bredvid och plötsligt klev Dinky upp på stolen som Jim ställt fram åt honom, och sedan upp på tangenterna. Han tog ett steg fram mot mig, nosade mig ansiktet – det var en så fantastisk underbar känsla så jag kan bara göra en långsam, djup inandning för att beskriva den – och tog sedan ett par steg till så att stod med flanken mitt framför mitt ansikte. Sedan började han! Han ylade så vackert, så vackert. Och så tog han några små steg på tangenterna och sjöng lite mer. Alltså snacka om lycka! Jag vet inte om han eller jag var lyckligast, men helt klart älskade han det han gjorde. Kanske visste han också att det troligen var sista gången, för lite vemod fanns det också i hans sång. Han ville inte sluta, utan Jim tog ner honom när han tyckte att han inte skulle belasta sina slitna höfter mer. Efteråt ville jag bara krama honom, men det fick jag ju inte. Han är trots allt en varg.

Torsdag

Idag fortsatte färden mot Uluru, Ayers Rock. Vi kör genom ett rödockrafärgat sandigt ökenlandskap med glest växande låga träd och buskar. På en del ställen har det brunnit. De svarta stammarna liksom glittrar mot den röda sanden. I det skarpa solljuset är ser sanden ibland nästan rosa ut.

När det är ungefär fem mil kvar ser vi plötsligt taket på det magnifika mytomspunna berget. Det ligger som en kupol i fjärran, ovan de torra trädtopparna. Strax efter ser vi också topparna på det mindre kända men minst lika häftiga Mt Olga. De två bergen sticker båda högt upp ur  den platta sanden, bara 20 km ifrån varandra, men är helt olika. Ayers Rock består av sandsten. Mt Olga består av snäckor, koraller och annat från den tid när havet täckte detta område.

Framme vid campingen skulle vi sätta upp tälten på den brännheta röda sanden som dessutom är full av dromedarspår. Det är 40 grader. Malin och jag sov med tältet helt öppet förra natten. Det gjorde det uthärdligt. I kväll tror jag vi skiter i att sätta upp tältet. Vad gör det väl om det kommer en dromedar och nosar mig i ansiktet när jag sover???

Vid 5-tiden åkte vi till själva stenen. Det är faktiskt en enda sten. En jättestor sten. Den är mer än trehundra meter hög och 9,3 km i omkrets. Dessutom går den långt ner i jorden. Ingen vet hur långt, men man tror att det rör sig om minst 700 meter.

Vi körde först runt den och sedan åkte vi till ”solnedgångsplatsen”. Nu kan man ju inte alltid ha tur med vädret – och det hade molnat på under eftermiddagen. Molnen höll i sig och den fantastiska solnedgången såg vi inget av, utom när den redan hade gått ner och orangefärgade molnen vid horisonten. Sannerligen inte fy skam det heller.

Bergets kända magiska oranga färg som det bara får när kvällssolen lyser på det, fick vi inte heller se, men det var ändå fantastiskt vackert och känslan att vara där var oslagbar. När solen hade gått ner drack vi champange i skymningsljuset.

Ifall någon undrar hur det gick under natten kan jag berätta att vi satte upp tältet och tog ett annat, som ingen använder, och la bredvid utan att sätta upp det. På det la vi madrasserna. Det var så varmt så jag låg utan både kläder och sovsäck. När det kom ett stilla regn svalkade det härligt. Nästa regnskur var nästan lika stilla men betydligt längre. Vi låg ändå kvar. Sedan drog molnen undan och stjärnorna tittade ner på oss. Eller nja, det var väl vi som tittade upp på dem. Jag kunde i alla fall inte sova. Det var folk som festade en bit ifrån, campingens shuttlebuss slutade inte gå trots att puben enligt utsago skulle ha stängt, nån dingo ylade  – och sedan kom terrorn: småflugor som visserligen inte bets, men behagade slå sig ner över hela kroppen. Jag provade med att dra sovsäcken över mig men då höll jag på att förgås av värmeslag. Kvart över tre gav jag upp och flyttade in i tältet, men där gick det inte heller att sova eftersom luften stod stilla. En timma senare hörde Malin en dingo och kom in i tältet hon också. Sedan måste jag ha somnat in, för jag märkte ingenting förrän tre minuter över fem – när det snart var dags att stiga upp. Vi skulle ju iväg och se soluppgången.

Fredag

Soluppgångens ljus över Uluru var som väntat magiskt vackert. Berget skiftade snabbt i färg allt eftersom solen steg. På håll såg vi även Mt Olga med sina runda former, ljusnade i morgonssolens sken.

Sedan åkte vi till Mt Olga, där vi vandrade i Valley of the Winds. Leden slingar sig på och mellan de röda stenbergen som reser sig som jätteballonger. Fint, fantastiskt, fascinerande.

Vi startade ju tidigt eftersom vi åkte dit strax efter soluppgången, men tro inte att det inte var varmt för det. De stänger leden klockan 11om det är 36 grader eller varmare. Det var det. Fast vi var tillbaka innan dess, så den värsta hettan slapp vi. Men varmt var det, som sagt.

När alla var tillbaka från de olika sträckorna av dalen som de hade valt att gå, åkte vi till Uluru kulturcentrum där det finns intressant information om aboriginerna som bott i området. Sedan åkte och gick vi till en liten sjö, ett vattenhål, alldeles vid bergets fot. Tillgång till vatten är ingen självklarhet här, och sådana här små sjöar sköttes med sakral vördnad av dem som bodde här i tusentals år.

När vi kom tillbaka till campingen gjorde vi det enda man orkar i sådan efteremiddagshetta; invaderade poolen och väntade på att kvällen skulle bli svalare. Innan den blev det hände dock något spännande. Det kom en ökenstorm! Vi såg på håll hur det liksom rök och även om röken var svagt rödfärgad trodde vi det var skogsbrand. Men när den kom närmare insåg vi att det var sandstorm. Den ockraröda sanden slungades upp i luften och bildade täta moln. Plötsligt böjde sig träden mot marken. Nästa sekund störtade de lika hastigt tillbaka. Stormen var över oss! Märkligt nog kom sandmolnet aldrig rakt över oss, utan gick förbi på båda sidor om oss. Sedan blev det lugnt igen, som om inget hade hänt.

Lördag

Dags att åka vidare. Tidig avfärd mot sydligare och ännu varmare nejder. Vi har en lång resa och fördriver tiden genom att se Priscilla, queen of the dessert och Mad Max 2, filmer som spelats in här i öknen, bland annat på en del av de ställen där vi har varit eller som vi ska till.

                                      

Mot kvällen kom vi fram till lilla Coober Pedy, ett samhälle som verkligen är ”one of a kind” i världen. Ett gruvsamhälle, men absolut inget vanligt sådant. Det ligger mitt i öknen¸flera tiotala mil från annan civilisation. Härifrån kommer 90 procent av all opal i världen. Det syns i och runt staden på sitt alldeles speciella sätt.

Men för att ta det från början, så kom folk hit under guldrushens dagar i mitten på 1800-talet i förhoppning att hitta guld. Trots ihärdigt letande fann man ingenting. Folk började överge platsen igen. En av familjerna som var på väg därifrån hade en liten son som hette Willy. De var i stort sett redo att ge sig av när han kom hem med en massaa fina stenar i en påse. Han hade varit ute och letat guld en sista gång men plockade stenarna i stället. Föräldrarna visste inte vad det var, men tyckte att de var väldigt vackra, och bestämde sig för att ta reda på det innan de flyttade. Hur de kände sig när de fick veta att det var opal, en ädelsten mer värdefull än guld, kan vi bara gissa.

Det var så det började och sedan dess har människor från hela världen kommit dit för att söka lyckan. I den lilla staden som bara har runt 1500 invånare bor idag människor från mer än 40 olika länder. För att få gräva efter opal måste man först ha en gruvlott. De är 100 x 50 meter, och alltså ointressanta för stora gruvbolag. I stället är det enskilda individer som gräver efter den dyra stenen. Genom åren har många blivit förmögna.

Nu tror du kanske att detta syns genom stora lyxvillor, men så är det inte alls. Det finns nämligen inte bara extremt mycket opal här. Det är också extremt varmt. Under fyra-fem månader per år ligger temperaturen på minst runt 40 grader med toppar upp till 50. För att överhuvudtaget klara av att bo där bygger människorna sina hus i berget.De hugger ut grottor med olika rum och bygger på en entrè

. Där inne är det svalt och behagligt.

Många har antagligen ganska små hus i berget, men det finns några riktiga lyxhus inne i bergen, på flera hundra kvadrat med pool och vackra salar. Berggrunden är ljus med röda ådror, så det är verkligen vackert.

Vi bodde i ett sådant underjordiskt vandrarhem cirka tio meter under marken. Trappor och sluttande gångar ledde oss ner. Golven var cementerade, på en del ställen med klinker. Det var fint och fantastiskt skönt att sova i ett svalt rum.

Det är inte bara bostadshus och hotel som är byggda under jorden, utan även kyrkor och andra samlingssalar. Allt för att få en behaglig temperatur året om.

Opalutvinningen går till så att man gräver en grop i sanden och lägger sin grushög bredvid. Sedan filtrerar man den för att se om det finns opal i den. Oftast hittar man små bitar som sedan går att slipa till vackra stenar med klara färger och sedan använda till smycken eller för att dekorera andra föremål. Någon enstaka gång hittar man en stor sten och då är lyckan gjord. Den är värd så mycket så man behöver aldrig mer jobba. Men tydligen är letandet som ett gift, för de flesta verkar fortsätta ändå.

När man har grävt sitt hål, som kan vara djupt, och inte hittar mer där, lämnar man hålet och sandhögen som den är. Det går nog inte att föreställa sig hur det ser ut om man inte varit där, men både inne i samhället och framför allt i öknen runt omkring, är det alltså miljontals hål och sandhögar som bara ligger där.

Eftersom många öken filmer har spelats in i området, finns det också kvar sådant som använts i filmerna. Bland annat ligger ett rostigt rymdskeppsvrak mitt i stan, det som användes i filmen Pitch Black.

Några av hotellen, kyrkorna och butikerna har ganska fina entréer, men de flesta hur ser mest ut som skjul utifrån, och på gårdarna är det sand, utbrända bilar och annan bråte.

Sammantaget gör detta Coober Pedy till en god aspirant till att vara världens fulaste stad, men ytterst unik och märkligt speciell. Jag kommer inte att åka tillbaka.

Söndag

Trots att jag redan har skrivit så mycket om Coober Pedy så finns det mycket mer att berätta. På söndagen gjorde vi en runttur i omgivningarna. Vi åkte blamd annt till The Breakaways, som är några vackra bergsformationer i öknen. Vi såg också världens längsta stängsel. Jo, du läste rätt. Ett ”hundstängsel” som byggdes för att hålla dingorna borta från fåren. Ett idiotbygge måste jag ju säga. Som längst var det 960 (!) mil långt, alltså mer än dubbelt så långt som kinesiska muren. Nu är det ”bara” ca 750 mil kvar av det.

Till den här standen har som sagt många lycksökare kommit genom åren. Många av dem var original som på olika sätt har satt sin prägel på bygden. Bland annat kom en kille som hette Harry ditflyttande någon gång på 40- eller 50-talet. Han letade förstås opal men försörjde sig framför allt genom att jaga krokodiler och sälja skinnet. Naturligtvis blev han allmänt känd som ”Crocodile Harry”. Vi besökte grottan utanför staden där han bodde tills han dog, 81 år gammal, i oktober 2006. Det var en grotta med flera små rum, där han hade samlat prylar under alla år. Tak och väggar var fyllda med allt möjligt, och då menar jag verkligen ALLT. På en del stälen hade han eller besökare målat eller skrivit något. Där fanns flaggor från olika länder, vykort, vackra stenar, böcker och som sagt mycket, mycket annat. Men framför allt handlade det om öl och kvinnor. I sovrummet hade han en samling med (kvarlämnade?) behåar och trosor och i alla rum fanns nakna kvinnofigurer i alla storlekar och modeller.

Vid hans begravning hade kompisarna hällt öl i graven i stället för att kasta ner rosor. Det skulle han uppskatta mer, menade de. Vi åkte för övrigt också till kyrkogården utan för staden. En kyrkogård mitt i öknen är en mycket karg plats, men fantasin på gravarnas dekorationer var det ingen hejd på. Det var prylar av alla de slag, och eftersom många hade avlidit som relativt unga ungkarlar efter ett liv med mycket öl (och förmodligen hårt arbete i hettan) var öl ett återkommande tema. Det var flaskor, burkar och rör ner i graven så att kompisarna kunde gå dit och hälla ner lite till döde något för hans torra strupe.

Vi åkte också och kollade på golfbanan. En golfbana mitt i öknen får nog anses förhållandevis lättskött. Någon lustigkurre hade roat sig med att sätta upp en skylt med texten ”Don’t walk on grass” vid en av greenerna. Undrar om det är svårare att spela golf på sand eller snö?

Förutom alla människor som kommit till Coobers Pedy för att leta opal, så finns det förstås aboriginer där. De levde i området långt långt innan de första vita kom. En del av dem har säkert fått del av rikedomarna från den ädla stenen, men det finns också ett gäng som driver omkring i stan, dygnet runt som det verkar. Arbete har de inte ch bra mår de inte. Jag fick känslan av att en del av dem var hemlösa.

Måndag

Efter gårdagens 38 grader kändes 26 riktigt svalt när vi steg upp. Avfärd klockan 7, och en halvtimma senare gick solen upp över öknen. Det var inte så fult!

Nu när jag skriver har det gått ytterligare ett par timmar. Vi kör söderut och landskapet har förändrats lite. Det är fortfarande öken och så gott som alldeles platt, men buskarna är högra och det finns en del låga träd. Jag tror vi kommer till uthärdligare temperaturer innan kvällen.

Nu är klockan snart fem, och vi är nästan framme. Om det har blivit svalare vet jag inte, men landskapet har i alla fall fortsatt att förändrats. Det är fortfarande platt och sandigt, men nu är det mer vegetation än sand. Det är inte längre öken, med andra ord. Det växer lite gräs och låga buskar på marken. På en del platser finns det träd också.

Flugorna har varit värre än värst när vi stannat idag. Det ska visst inte bli bättre med dem ännu.

Vi har kört genom ett område med stora saltsjöar. Vi var ute och gick på en idag. Det är inga sjöar i egentlig mening, utan stora platta lerfält som det ligger salt ovanpå. Det ser rätt häftigt ut och på håll ser det förstås ut som en sjö. Fast vit då. Jag smakade på saltet och det smakade precis som det ska.

I kväll när vi har kommit fram blir det bar-b-que. Det ska bli gott!