Alice Springs

Jag har en massa fina bilder som jag skulle vilja lägga in, men nu har jag suttit över en timma och försökt, men närverket här svajar så, så jag orkar rent inte fortsätta. Förhoppningsvis blir det bättre när vi kommer mot kusten igen, och då gör jag nog ett nytt försök. Annars får jag väl lägga in bilder när jag har kommit tillbaka till Skandinavien igen.

Tisdag 5/3

Jag tog det lite lugnt vid poolen på förmiddagen och åkte sedan in till stan vid 12-tiden. Alice Springs har ett litet centrum med en gågata där det mesta handlar om att sälja aboriginkonst. Det mesta är autentiskt och dessutom fantastiskt vackert, i  färger och former som talar till själen. Aboriginernas konst återspeglar deras drömmar, alltså deras gamla berätterlser, som gått från generation till generation i tusentals år.

Jag hade valt två saker som jag ville göra i stan. Det ena var att besöka reptilcentrat där de har ormar, ödlor, grodor, sköldpaddor och krokodiler från centrala och norra Australien. Det var jättefint och intressant, och oerhört lärorikt för killen som jobbade där var så duktig. Jag kan ju rätt mycket om ormar sedan tidigare men lärde mig mycket nytt. Man fick hålla en jättefin blåtungad ödla och en pytonorm som vägde ca 7 kg. De var oerhört goa båda två, och gissa om jag var lycklig när ormen slickade mig på läpparna! Eller slickade gjorde han ju förstås inte utan luktade, det är ju det de gör med tungan. Men det gjorde inte saken mindre häftig. Antagligen luktade jag lite ödla för jag hade ju nyss gosat med den lilla sötnosen.

Det fanns flera andra lustiga ödlor och spännande ormar där också. Och jag fick lära mig att det inte finns några aggressiva ormar som attackerar bara för att man finns där. (Jag har faktiskt trott att det finns tre arter som gör det). Inga ormar attackerar en människa utan att känna sig trängda. Att de är helt ointresserade av oss eftesom vi aldrig skulle kunna funka som byte, visste jag innan.

Jag lärde mig också att alla giftormar i världen hugger torrt, dvs helt utan gift, 90 % av alla gånger de tvingas hugga något som de inte kan äta. Att huggormar gör så visste jag, fast jag trodde att det rörde sig om cirka hälften av gångerna..Jag visste också att huggormar väser först ett par gånger och huggar bara i absoluta nödfall, för de måste spara på giftet som ska räcka till allt de ska äta hela livet. Nu vet jag att det gäller det flesta giftormar. Sedan är det ju också så att nästan alla giftormar bara har så starkt gift att det räcker att döda den typ av byten de äter. Och de flesta äter bara smådjur som möss, fåglar och liknande.

Efter reptilerna gick jag till något annat som intresserar mig, nämligen en didgeridoo-workshop. En didgeridoo är det långa smala blåsinstrumentet med knarrigt ljud som aboriginer spelar. Han som höll i workshopen turnerar med sin musik och har en butik i stan där han håller sina workshoppar och säljer instrument och annat aboriginhantverk.

Det var jätteroligt att försöka få ljud i didgeridoon. Att få ljud var i och för sig inte svårt, men att få till rätt ljud var jättesvårt. Det tog en kvart av ihärdiga försök innan jag fick till något som lät någorlunda rätt, och efter en halvtimme kunde jag spela en låg baston med hyfsat ljud och olika takt, ungefär som de gör. Att få till de ljusare tonerna gick inte alls. Men kul var det och hade man haft några veckor på sig så  hade det kanske låtit någorlunda.

Efter det tittade jag på konst i några butiker och kikade även in i ett vanligt shoppingcentrum. Sedan träffade jag Kerstin. Vi åt en sen lunch (jag åt amerikanska pannkakor med mango och grädde!) och kollade i några hantverksbutiker. Jag köpte en jättefin och välsydd väska med aboriginmönstrat tyg. Den är sydd av en aboriginsk kvinnlig hantverkare.

När vi var nöjda med att se stan tog vi en öl medan vi väntade på att de andra skulle komma in till stan för gemensam middag.

Det var en fin och interssant dag, men Alice Springs har gett många beklämmande tankar. Jag ska försöka formulera dem, fast det känns rätt ostrukturerat i huvudet just nu, så det jag skriver kanske också blir ett virrvarr.

Här i inlandet bor många aboriginer. De hade funnits här i minst 6000 år när de vita kom och engelsmännen började skicka hit småskurkar. Sedan dess har det gått sisådär 150 år, landet har utvecklats enligt västerländskt mönster och levnadsstandarden är hög för de flesta. Att aboriginerna har behandlats illa och ansetts som intelligensmässigt outvecklade FÖRR, visste jag. Men att situationen är förfärlig idag hade jag ingen aning om. Jag föreställde mig att aboriginernas levnadsvanor, konst och musik skulle vara något intressant att lära mer om här och som de bevarat och tagit med sig in i en annan livsstil med god hälsa, vanliga jobb och god standard. Och visst, många aboriginer har tagit och klarat det steget – men alltför många lever i misär med missbruk, arbetsovilja och mycket dålig hälsa. I städerna längs kusten såg man det inte så mycket, även om det satt en del hemlösa i parkerna (det gör det ju i alla städer), men här i inlandets små städer finns de överallt. Halta, lytta, sjuka, svältande, ignoranta, missbrukande, smutsiga och ofta till synes utveklingsstörda. Jag är chockad. Australien är ju inget u-land och att detta förekommer här är en stor skam för landet och ett enormt misslyckande. Det finns inte ord för att uttrycka hur förfärligt jag tycker att detta är.